Förlossningsdepression – den lyckligaste tiden i livet?

Jag väljer att publicera det här blogginlägget offentligt för att jag vill nå ut till andra. Jag har gått igenom ett helvete och jag har känt mig extremt ensam på vägen. Är jag den enda som har drabbats av en förlossningsdepression? Varför är det ingen som pratar om det? Sprid jättegärna mitt inlägg på sociala medier för vi kan hjälpa varandra.

När jag var gravid nämndes det kort under en föreläsning att om man blev deprimerad skulle man söka hjälp. ”Sök hjälp, det finns hjälp att få.” Orden har ekat många gånger i mitt huvud för var har hjälpen funnits? Personer runtomkring har sagt till mig ett flertal gånger att ”det kommer bli bättre” och i mitt fall ville jag bara skrika rakt ut ”nej, det kommer fan inte bli bättre, du har ingen aning om hur jag mår”. Jag sitter här idag och har tagit mig ur det värsta, hittat ljuset och börjar bli lycklig igen. Om du läser det här och är i samma sits som jag har varit så är du värd all hjälp i världen. Det blir bättre. Kämpa. Kämpa. Kämpa.

♥♥♥

__________________________________________________________________________________________

Den 26 augusti 2014 förändrades mitt liv. Min stora dröm blev sann och vi välkomnade vår dotter till världen. Det är den bästa dagen i mitt liv. Förlossningen var underbar och det värmer varmt i hjärtat när jag tänker tillbaka. Dagen därpå lämnade vi BB och åkte hem med vårt älskade knyte som en liten familj.

Jag hade egentligen inte funderat så mycket på tiden efter förlossningen, eller det är klart, jag har drömt obeskrivligt många gånger om första barnvagnspromenaden, den härliga bebisbubblan och kärleken till mitt barn. Jag trodde att hon var den sista pusselbiten och att den lyckligaste tiden i mitt liv skulle börja.

Den första tiden som mamma grät jag ofta. Jag grät för att hon var alldeles perfekt, för att hon var min och för att hon var det bästa som hade hänt mig. Hormonerna spelade sitt spratt och tårarna gick inte att stoppa, ibland visste jag inte varför jag grät men jag hulkade hutlöst, nästan som om någon nära hade gått bort.

Vardagen kom ikapp och Jesper återgick till sitt jobb. Jag blev ensam med min dotter om dagarna men den lyckligaste tiden i livet var långt ifrån kommen och jag blev allt mer ledsen. Mina dagar var gråa, dystra och långa. Mitt liv förvandlades till ett rent helvete som plågade mig varje dag. Min själ blev svart av sorg och allt ljus i livet försvann. Mina handlingar blev robotstyrda och jag gjorde det jag var tvungen till. Jag gjorde allt för hennes skull för själv ville jag egentligen inte. Jag ammade, bytte blöja och lät min dotter ligga på mitt bröst. När hon grät, grät jag som ett barn själv, strök henne på kinden och viskade tyst i hennes öra att hon skulle vara snäll mot mamma.

Jag klarade av fysiska sysslor men insidan var förlorad. Jag kände ingenting. Jag var tom och det värsta av allt, jag älskade inte min dotter. Alla känslor hade försvunnit och insidan kändes som ett blankt blad. Jag blev sämre och tappade fotfästet. Ibland hade jag god lust att skrika ”men var tyst då!” till min dotter och helt plötsligt kom tanken upp när hon var ledsen att skaka om henne bara för att få tyst på henne. Jag tappade kontrollen och depressionen tog överhand och dödade mig långsamt. Jag, jag som i Sanna existerade inte längre.

Under den här tiden var det aldrig mina tankar eller handlingar som styrde. Jag kunde varken påverka eller kontrollera mig själv. Ibland hände det att jag låste in mig och skrek, grät och hyperventilerade något fruktansvärt. Jag hade så mycket smärta i mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag bad Jesper ta med vår dotter och dra åt helvete eftersom jag var fast besluten om att jag skulle vara lyckligare utan dem. Depressionen gjorde att jag stötte ifrån mig både min dotter och sambo.

Jag vet inte varför men jag har hela tiden visat mig stark utåt, för både familj och vänner. Antagligen berodde det på att jag la skulden på mig själv och var besviken på mina känslor. Tanken på att söka hjälp fanns inte för jag var så upptagen med mig själv och dessutom trodde jag att det var mig det var fel på, inte att det fanns någon depression eller sjukdom.

När jag stod framför spegeln med en snara runt halsen vaknade jag, jag. Sanna. Tårarna rann längs kinderna, huvudet var sprängfyllt med blod och ådrorna såg dubbel t så stora ut. Jag mötte min blick i spegeln och kände ingenting. Jag ville inte leva men inte heller dö.
På ett besök på BVC berättade jag till slut att jag var ledsen och fick direkt en tid hos en legitimerad psykolog inom barnhälsovården. När jag träffade henne berättade jag hela min historia, varenda detalj. Jag hade skrivit ned allt i ett brev som jag började läsa för henne men där och då brast det. Jag klarade inte mer. Hon fortsatte läsa brevet högt och jag förstod knappt att det var jag som hade skrivit det, att det var mig det handlade om. När hon hade läst klart brevet bad hon mig ringa Jesper och berätta att jag skulle in på psykiatriska akutenheten direkt. Signalerna gick fram och han svarande men jag fick inte fram ett enda ord, till slut frågade jag ifall han kunde ta ledigt från jobbet.

Psykologen såg till att jag kom till akuten och stannade hos mig tills jag fick hjälp. Jag fick träffa en läkare omgående och han sa att jag att det bästa för mig var att jag stannade på psykiatriska avdelningen så de kunde kontrollera mig under några dygn. Det var en lättnad för mig för då kände jag att jag hade känslor för min dotter, jag ville inte lämna henne. Jag stannade aldrig på psyket utan jag följde med min lilla familj hem igen. Det här var 1,5 månad efter förlossningen. Jag fick antidepressiva och blev sjukskriven på heltid under två veckor. Under den tiden var Jesper hemma från jobbet och tog hand om vår dotter medan jag vilade. Vi reste för att fly vardagen och för att jag skulle få annat att tänka på.

Efter en tid kändes det bättre och jag hade regelbunden kontakt med en underbar kvinna och kurator på akuten som engagerade sig i mitt fall. Till min besvikelse kände jag att mina samtal hos psykologen inte gav något och valde att avbryta. Hon frågade nästan ut mig varför jag inte ville gå till henne och verkade ta åt sig personligen, hon frågade ifall jag ville gå till någon av hennes kollegor istället och jag tackade ja. En kollega ringde upp och ifrågasatte också varför jag inte ville gå hos första psykologen och hon sa dessutom att nu när jag hade fått min medicin var det min terapi. Motgång igen. Det kändes som de sparkade på mig som redan låg ned. Det ledde till att jag inte hade någon att prata med under en tid, jag var medveten om att de betedde sig oprofessionellt men jag orkade inte kämpa för att hitta någon annan samtalskontakt. Jag fick inte ha min bas på psykiatriska akutenheten och därför kunde jag inte ha regelbunden samtalskontakt med kuratorn.

Jag trodde att jag var lycklig och jag tyckte att dagarna var helt okej. Jag kämpade men trots det förvandlades mitt liv till ett rent helvete igen. Återigen försvann jag och drunknade i depressionen som tog över mitt liv igen. Jag gav upp. Jag orkade inte. Jag höll min dotter i famnen, strök min hand över hennes huvud, pussade på henne och viskade förlåt i hennes öra. Jag viskade att hon skulle få ett fint liv och att jag var ledsen. Sedan stängde jag dörren om min familj och gick ut i mörkret för att göra slut på det hela, jag orkade inte leva mer. Det fanns inget ljus i mitt liv.

Jag satt på en parkbänk och tårarna slutade inte rinna. Jag kunde inte sluta tänka på min dotter, jag ville inbilla mig att hon behövde mig även att jag vet att hon skulle klara sig utan mig. Jag tänkte på att jag aldrig skulle se hennes första steg, få en kram besvarad, få höra henne berätta om den första skoldagen, få trösta henne när hon är ledsen, skratta tillsammans med henne, uppleva saker tillsammans, se henne växa upp. Där och då tänkte jag att antingen dör jag nu eller så går jag hem igen och söker hjälp.

När jag kom hem skrev jag ett kort mejl till min mamma och berättade i några meningar vad som pågick. Det går inte förklara med ord hur jag mådde psykiskt, bara de som har varit där själva förstår. Helt plötsligt började kroppen reagera fysiskt och jag skrek rakt ut ”jag mår dåligt”. Jesper la mig på sängen och jag började spy och sedan blev jag liggandes, jag kunde inte öppna ögonen, kroppen skakade och jag kunde inte röra mig. Jag åkte in med ambulans till psykiatriska akutenheten och kände då att jag hade gjort fel val. Ambulanspersonalen bemötte mig på ett fruktansvärt sätt och när jag väl kom till akuten blev jag liggandes ensam i ett rum på en kall brits utan att få hjälp. Jag sökte desperat efter verktyg att kunna ta mitt liv med men det säger sig självt att det är skyddat på akuten.

Till slut fick jag träffa en läkare som också fick mig att känna att jag hade gjort fel val. Jag fortsatte att spy för att mitt psyke inte orkade och han frågade ifall jag var gravid. Om jag hade varit jag hade jag skällt ut honom, bytt läkare eller gått därifrån. Med mitt tillstånd satt jag kvar och svarade på hans frågor, mm:ade bara när han sa att det var vinterkräksjukan.. Jag blev tillbakaskickad ensam i ett rum för att vänta två timmar på att få göra ett blodprov. Under den här tiden var Jesper kvar hemma och tog hand om vår dotter men eftersom jag ammade och hon vägrade ta flaskan blev de insläppta på akuten. Mamma var också med. Äntligen slapp jag vara ensam.

Ingen på akuten verkade se eller bry sig om mig. Det kom inte på tal om att jag skulle få mer hjälp eller bli inlagd och jag orkade inte kritisera deras sätt att arbeta på. Jag orkade inte kämpa för mitt eget bästa. Hur dåligt ska man må för att få hjälp inom psykvården? Jag åkte hem några timmar senare utan något hopp överhuvudtaget. Dagen efter ringde jag till kuratorn som i sin tur ringde och ordnade sjukskrivning åt mig eftersom läkaren på psykakuten bad mig att be någon annan ordna det. Det här var i 4 månader efter förlossningen och sedan dess ha jag varit sjukskriven på heltid. Det hade varit en dröm att bryta varenda jävla ben i kroppen för då hade jag garanterat fått hjälp, för visst är det så? En läkare skickar inte hem någon med brutna ben?

Det är lätt att lägga all skuld på sig själv och sina känslor. Jag hade knappt en tanke på att jag var deprimerad men i efterhand förstår jag. Ungefär en vecka efter besöket på psykakuten fick jag beskedet att var sjuk. Jag är fortfarande sjuk och kommer förmodligen vara det hela mitt liv. Jag lider av hypotyreos som innebär att min sköldkörtel producerar för lite hormoner vilket leder till depression. Det är aldrig roligt att vara sjuk men det här är bland de bästa beskeden jag har fått. Ord kan inte beskriva lättnaden över att jag har en fysisk sjukdom, att det är fel på min kropp och att det faktiskt står i min journal att jag är sjuk. Jag kan ta på felet. Jag kan äntligen ”bevisa” för läkare att jag har mått dåligt och att jag är sjuk.

Efter den här helvetestiden känner en varm och innerlig lycka över att jag faktiskt är sjuk. För mig har det känts hopplöst att gå i samtalsterapi för att försöka ta reda på varför jag mår dåligt för jag har inget svar. Hur djupt jag än har sökt i mitt inre har jag inte haft något att sätta fingret på och det har sin förklaring.

En tid efter att jag började med medicineringen kände jag ett lyckorus i kroppen och den känslan kommer jag minnas resten av livet. Det var väldigt härligt men samtidigt var jag oerhört rädd. Dagen därpå fick jag ytterligare ett lyckorus och så har det fortsatt i långsam takt. I början njöt jag inte av lyckan och jag har fortfarande svårt att ta vara på de lyckliga dagarna för jag är hela tiden livrädd över att få ett bakslag.

Det är fruktansvärt hemskt att vara deprimerad och inte kunna kontrollera sig själv. Det är fortfarande ett öppet blödande sår att jag har gått miste om den första tiden i min dotters liv. Min dotter är skälet till att jag lever idag och det är hon som gör att jag kämpar varenda jävla dag, hur motigt det än kan vara. Jag älskar min dotter. Jag har lång väg kvar att gå men jag älskar henne.

34 thoughts on “Förlossningsdepression – den lyckligaste tiden i livet?

  1. Fytusan så stark du varit/är, jag beundrar verkligen dig ,att du tog mod att skriva det här och valde livet.
    Vilken kämpe!! Styrkekramar till dig

  2. Så stolt över dig vännen, fortsätt blicka frammåt och njut av lyckorusen.

    Du är så stark och en sån fin mamma till Ines.

  3. På något konstigt vis verkade min kommentar komma under fel inlägg, självfallet var det de här inlägget jag pratade om!

  4. Hej Sanna!
    Du är stark som berättar.
    Du ska veta att du är inte ensam!
    Ta hand om dig! Mvh Alexandra

  5. Otroligt starkt skrivet o modigt! Vad du har kämpat!
    Önskar så att du får må bra. Efter dina inlägg ang trötthet hade jag tänkt skriva o föreslå att du kollar upp sköldkörteln men då har du ju koll nu… Har själv hypotyreos som upptäcktes efter ett missfall o fick medicineras då jag snabbt blev gravid igen. Tyvärr är det ju svårt ( kan vara) att hitta rätt dos men kämpa på! Själv är jag hypertyreos ft o väntar på läkarkontakt…

    Lycka till o önskar dig o din familj allt väl! Du är en toppenmamma!

  6. Jag blir rörd när jag läser detta. Vilken stark kvinna du är! Din dotter kan inte ha en bättre mamma än du! Bra att du delar med dig av din historia, det borde absolut finnas mer info om förlossnings depression!
    Kram

  7. Sitter med tårar i ögonen efter att ha läst detta <3
    Jag har haft problem med depression för 7 och för 5 år sedan. Det frågade min barnmorska mig om när jag gick där, men ändå nämnde hon inte att det finns förlossningsdepression och sa inget om att jag har större chans att drabbas av det, men tanke på att jag haft problem förr…
    Tycker det är hemskt att man inte blir informerad om detta, även om det inte är många som drabbas så händer det, och då förstår man inget.
    Det tog nästan en månad innan jag höll i min dotter (förutom amningen). Var gång hon grät fick hennes pappa ta henne och jag stängde ut mig på balkongen och storbölade i evigheter.
    Nu är hon nästan tre månader, hennes pappa började jobba för en månad sen och det har fungerat, ammat henne, bytt blöjan och gjort allt för att få henne nöjd. Men så fort hon skriker och är svårtröstlig kryper känslan fram igen, den jag trodde jag nästan blivit av med. Jag orkar inte, vill fly. Är med min mamma jätte ofta nu för att slippa ha hand om henne hela tiden. Börjat gråta hela dagarna igen och orkar inget.
    Bvc har koll på mig för de märkte av detta redan första träffen, var gång jag är där så blir jag erbjuden att få träffa deras psykolog. Men att läsa hur du har det styrker mig och förhoppningsvis har jag modet nästa gång för att våga be om hjälp.
    Men att ha fått läsa din hemska men samtidigt fina text styrker mig <3 jag är inte ensam om detta, du är inte ensam!

    1. Det är fruktansvärt att man inte får information. Jag förstår att de inte vill skrämma upp nyblivna mammor men jag tycker att det är mer skrämmande att hamna där jag har varit utan att veta vart man ska vända sig eller hur man ska tackla situationen. Som du säger, man förstår absolut ingenting. Jag kan fortfarande känna så som du har känt, att jag vill bara fly ibland. När det blir för mycket orkar jag inte och vill bara vara ensam.

      Nej, vi är inte ensamma även om det känns så ibland. På något vis är det skönt att ha berättat för man hittar andra som går eller har gått igenom samma sak. Kämpa på!♥

  8. Jag har följt din blogg en tid nu och började läsa den i samband med att jag också var gravid, min dotter är född i oktober förra året och din blogg tilltalade mig eftersom jag känner att du är ärligare än de flesta andra mammabloggare. Bebistiden är inte bara en rosa bubbla där man är lycklig varje dag, något som många andra mammor gärna lyfter fram, men de lämnar bort det jobbiga. Jag har läst det här inlägget gång på gång med tårarna rinnande nerför kinderna. Du har varit så stark! Jag drabbades inte av någon depression men jag känner igen de överväldigande känslorna som kom över en efter förlossningen och när man fick komma hem. Ibland kändes det som att man var ensammast i världen, speciellt mitt i natten. Ditt inlägg ger mig ändå en klump i magen eftersom det känns som att vem som helst kan få en depression, ingen går säker. Jag känner mig lyckligt lottad att gråtattackerna började komma mer sällan och att livet började rulla på efter en tid, när jag läser ditt inlägg känns det som att det lika fort skulle ha kunnat gå åt ett annat håll. Fortsätt kämpa, du gör ett fantastiskt jobb! Din dotter verkar vara en underbar liten flicka och hon behöver dig :) många kramar från Anna och Maya

    1. Jag försöker att inte försköna mitt liv och verka bättre än vad det är. Vissa upplever att jag har ett perfekt liv för att jag väljer att utesluta jobbiga händelser men och andra sidan är det mitt liv det handlar om, det är liksom inget påhitt. Att bli mamma har varit en dröm men det är inte det lättaste och det är inte roligt och lätt alla stunder. Vem som helst kan drabbas, det är som vilken sjukdom som helst och det är inget man väljer. Det känns jobbigt att läsa om de som har ett helvete just nu, och att det kommer vara så många fler.

  9. Hej Sanna! Jag har läst din blogg varje dag i flera månader, jag har en dotter som är nästan lika gammal som ines, vi var även med i samma föräldragrupp som er på familjecentralen!
    Otroligt stark berättelse, modigt att våga berätta om det som du har varit med om! Sitter hälr hemma och blir väldigt berörd. Va rädd om dig! Ha en fin påsk tillsammans med din fina familj. Kram /Hanna

  10. Tack för ditt inlägg!! Sitter där nu, med en 7-veckors flicka i famnen.. Det är otroligt tufft men det känns skönt att läsa om fler som känner likadant..:( Tusen tack<3

    1. Jag vet! Det är sååå tufft och du är så jävla stark. Allt är inte en dans på rosor och många känner att det är jobbigt, men utåt verkar alla ha det toppen.. tyvärr. Jag känner med dig, önskar jag kunde ge dig massa energi.

  11. Å Sanna.. Jag kollade in här för att skriva att det var roligt att träffas i verkliga livet, och att din lilla tjej var så söt, och så fick jag syn på ditt inlägg och läste… Fan vad du är modig. Det krävs mod att vara öppen och berätta om det du har gått igenom så som du gör här. För det är ett helvete. Jag vet. Jag har min historia..

    Om du vill ses någon dag, en promenad eller så, så är det bara att höra av dig. Du ser ju min mailadress. Om du inte känner för att träffa mig så förstår jag! Det kan vara skitjobbigt att umgås med folk man inte känner.

    Jag skulle vilja ge dig en stor kram!

    1. Det var jättetrevligt att träffas! :-D Jag tycker verkligen att vi ska ta en promenad någon dag, det vore trevligt. Vi får höras:-)

  12. Först och främst vill jag bara säga, vad modigt och starkt utav dig att dela med dig utav detta. Jag har följt dig ända sen du var gravid ( när jag själv blev med barn) och har alltid tyckt om att kika in här för lite daglig läsning om gravid-livet och mamma-livet då man är i samma sits. På senare tid har jag haft en känsla av att du inte mått så bra, jag vet inte om det kanske har märkts på dina texter men man vill ju gärna inte fråga rakt ut. Men ibland kanske det är det man ska göra! Att våga. Det är som du säger på BVC går de igenom att man kan få förlossningsdepression men de tar inte upp vad det egentligen är tycker jag. Att man kommer må lite dåligt när man fött barn, det hade man förväntat sig – man får ingen sömn, en liten NY människa man inte känner är helt beroende utav en som för oss skrek väldigt mycket utav kolik. Det är väl normalt att vara nedstämd, va arga på varandra oh vilja kasta ut ungen genom fönstret ibland! Eller? Ibland känner man sig likgiltig som du säger, man gör de på rutin. Man orkar fastän man inte orkar. Men när ska det gå över? Efter en månad ? Eller två, tre? Sen kommer samvetet, hur kan jag bli arg på min egna dotter, så liten och oskyldig. Jag har varit ganska så öppen mot mina vänner och familj att man tycker det är jobbigt men man måste nog ha barn själv för att förstå vad man går igenom. Utåt sett är allt rosa fluff fluff, för inte ska man väl skriva på instagram att man snart går in i väggen så folk börjar prata.? Ungefär så. Jag kan inte sätta mig in i din situation för det är som du säger, man måste nog ha gått igenom det själv för att man ska förstå det. Men jag ville bara tala om att du är inte ensam, jag har inte förlossningsdepression men ibland kan det vara skönt att få höra att det inte är du mot världen! Det finns fler som inte har det så perfekt som allt utåt sett visar. Det är inget fel på dig! Du kanske har missat en liten del av din dotters liv men nu har du resten av hennes liv att samla minnen och upplevelser med. Och allt kan inte vara bra hela tiden, ibland måste det gå åt fel håll för att man ska kunna styra allt rätt. Jag hoppas inte att du tar åt dig åt något jag skrivit nu, menar det i välvilja. Stor kram till dig och din fina familj.

    1. Ja, man har nog kunnat läsa mellan raderna att mitt liv inte har varit på topp direkt. Jag har valt att inte säga något utåt på en lång tid för att jag inte har orkat tänka på frågor som, hur mår du, mår du bättre nu osv. Precis, man har någon slags energi och man vet inte riktigt vad den kommer ifrån. Ofta är ju sociala medier ett sätt att visa sitt ”perfekta liv” men alla har ju sina dåliga dagar..

  13. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Blev bara så otroligt berörd av det du skrev.
    Starkt av dig att skriva ut dethär ❤️ Lycka till i framtiden. Tänk på din underbara dotter. Kramar

  14. Hej Sanna!

    Det är känns konstigt för mig. Jag har läst din blogg sedan början av min graviditet, så i stort sett hela din också! Min dotter föddes 13 oktober.

    Hela tiden sedan min dotter Charlie föddes har jag setat och avundas dig varje dag jag kikat in på din ljuvliga blogg. Du verkade ha den perfekta relationen med din dotter från början (bebisbubblan), allt har verkat så perfekt! Vi hade vi ett rent helvete nästan från första stund, jag mådde så dåligt och Charlie hade kolik.

    Känslorna gick inte att styra och jag har både sagt och gjort så dumma saker. Min stora dröm, mina fina dotter som äntligen landat på denna jord var något helt annat än jag tänkt mig. Jag hade ju längtat halva mitt liv efter min dotter, hon är ju oss, jag kommer gråta av lycka och allt kommer kännas helt inuti mig. Men Jag älskade henne inte, jag kände henne inte, hon var ingen självklarhet och allt var bara precis tvärtom mot hur det skulle kännas. Tomt & Fel. Jag har både varit nära att skakat om henne och jag har skrikit åt henne så pass att jag blivit rädd för mig själv och likaså min sambo som tack och lov tog henne ifrån mig på en gång dessa gånger.

    Att vilja kasta det lilla knytet man väntat på sedan man var 14 år i väggen och återgå till sitt normala liv är fruktansvärt. Så många jobbiga tankar.

    Äntligen sedan hon var 3 månader har livet för oss vänt. Äntligen började jag älska henne och idag kan jag känna den lycka som jag önskat jag kunnat kännt från början. Känna den lyckan jag såg här i din blogg som jag var så avundsjuk på. Men den lyckan finns på riktigt, äntligen är de min tur att känna denna gränslösa kärlek och den är så övermäktig. Jag går land och rike runt för henne, dessa ord skulle jag aldrig säga för tre månader sedan. Nu längtar jag efter att få uppleva allt igen, på rätt sätt. Få sitta och titta på en liten skatt utan att stor tjuta av ångest precis som jag nu kan göra med Charlie.

    I min blogg som har fått agerat dagbok har jag skrivit av mig i stort sett varje dag. Hoppas allt är på bättringsvägen för dig Sanna, bebisbubblan är helt amazing när man väl får studsa runt däri <3

    1. En del har kunnat läsa mellan raderna, andra inte. Från vissa håll får jag höra att jag har ”det perfekta livet” men det är inte alls min mening att få det att se ut så. Jag kan verkligen inte sätta mig in i att ha en bebis med kolik och jag förstår att det måste ha varit så sjukt jobbigt. Det tär på en att ha en ”vanlig” missnöjd bebis. Det känns skönt att läsa att det har gått åt rätt håll för er. Jag känner också den riktiga lyckan nu och det finns inte ord för hur bra det känns.

  15. Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont. Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod. Som ett hjärta som vägrar sluta slå
    När varje bön gått åt, fortsätt!!!

  16. Fina Sanna.
    Sedan vi gick i skolan tillsammans har jag alltid sätt dig som en oerhört stark och envis kvinna, och det gör jag fortfarande! Jag håller med ovanstående talare, att det är så otroligt modigt och starkt av dig att dela med dig av din historia, man blir berörd ända in i själen.
    Jag är så glad att det börjar gå åt ett ljusare håll och att du har fått en sjukdom bekräftad så att du kan bli och känna dig bättre, för ovissheten tar så mycket kraft.
    Önskar dig all lycka med din fina familj och fortsätt att kämpa, ge dig aldrig.
    Många kramar från Linda

  17. Jag måste bara säga att jag tycker att du är otroligt modig som vågar dela med dig av din historia. Och så stark du varit, blir väldigt rörd!! Önskar er så mycket lycka framöver. Kram Victoria

  18. Gråter hysteriskt när jag läser din berättelse, blir så ledsen över att många ska behöva må såhär och inte få den hjälp de behöver. Är säker på att du hjälper många genom att bara skriva detta, kanske så att man känner igen tidiga tecken osv. Riktigt starkt av dig att dela med dig av detta. Kramar

  19. Mycket fint skrivet!
    En liten fråga då dom misstänker på mig också att jag har samma sjukdom. Kände dom på din hals på sköldkötteln om den var större än normalt?

    Lycka till med din fina familj! :)
    Mvh

    1. Nej det gjorde de inte utan jag fick mitt svar genom blodprov. Om man har förstorad sköldkörtel behöver det inte betyda att det ger besvär men det kan göra det, men du ska ju helt klart kolla upp ämnesomsättningen så allt är som det ska vara.

  20. Jag känner igen mej så väl i det du skriver. Har genomlidit en förlossningsdepression som nu 11 månader efter att min dotter föddes äntligen släppt taget. Skillnaden för mig är att jag fått fantastisk hjälp från min BVC sköterska och mödravårdspsykologen. Från att ha haft konstant ångest dygnet runt och inte kunnat sova ens med 4-5 sömntabletter i kroppen så mår jag äntligen bra. Jag kan äntligen glädjas åt vår fina dotter. Önskar dock att fler kunde öppna sig och prata om detta. Det är vanligare än vad man tror. Starkt av dej att öppna dej. Det hjälper många i hjälplösasituationer❤️

    1. Vad härligt att höra att du har fått hjälp, det måste ha känts underbart att bli sedd. Jag önskar också att fler pratade om det och tack! Hoppas du mår fortsatt bra, så starkt av dig❤️

  21. Nu har jag suttit och läst igenom din blogg fram tills detta inlägg och känner igen mig otroligt mycket! Jag har en dotter som föddes 3sept, och fick också en förlossningsdepression som var ett rent helvete att ta sig ur… Jag har också valt att skriva öppet om den och om vägen tillbaka i min blogg. Du är en sjukt stark person, en supermamma och har en SÅ fin dotter! :’) ville bara skriva det, hoppas du får en fin vecka. :)

  22. Jag var med om liknande, jag var inte heller lycklig, gjorde allt som sig borde och så, tog hand om bebben som man skulle. Men jag var inte glad, var inte lycklig. Jag fick panik då jag skulle vara ensam, när sambon gick till jobbet stod jag och grätt och vrålhöll i ytterdörren och bad om att han skulle vara hemma, men det kunde han ju inte, han grät säkert utanför dörren. jag mådde skit, hade en boxningsmatch innanför bröstet och jag ville hoppa ut ur min egen kropp.

    Tog oxå psykolog till hjälp och efter c.a 7-8 månader så började jag må bättre, och nu är vår tös 2 år och jag mår bra

    Kramar, starkt att du berättar och att du delar med dig till oss, vi är många som känner såhär och varit med om det, man måste få våga berätta om det,. Jag har precis bytt blogg, på min andra skrev jag mycket om detta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.