Tack! 

TACK! Tack från djupet av mitt hjärta. Jag har fått otroligt fin respons. Jag har aldrig tvekat på att publicera min historia för jag vill bryta tystnaden och hjälpa andra. Jag önskar att jag hade hittat någon som hade gått igenom samma sak när jag var på botten men den enda kontakten jag hade var psykiatriska vården. 

 Jag vet att det är normalt att drabbas av depression och jag vet att jag inte har varit ensam om det men jag har känt mig ensam. Min mening är inte att skrämma blivande föräldrar men det är inte lyckligt och enkelt jämt. En del känner faktiskt den gränslösa kärleken när de får upp sin bebis på bröstet första gången men det betyder inte heller att det är bekymmersfritt. 

Det gör fruktansvärt ont i mig att läsa om er som är på botten. Det är svårt. Förbannat svårt. Det är jävligt orättvist att en del, fler än vad man tror ska behöva känna såhär. Jag ville känna lycka och jag ville så innerligt känna att jag älskade min dotter men besvikelsen på att jag bara ville fly ifrån henne var hemsk.

Ibland kan det styrka om att läsa om att man inte är ensam och kunna ta del av andras historier. En del mår till och med bättre när de hör att andra mår sämre, hur hemskt det än låter tillåter jag er att känna så. Det värmer att läsa att vissa stärks av att läsa min text och jag säger ”de hopplösa orden” ge inte upp. Jag kan inte skriva helt ärligt att det blir bättre för en del orkar inte, vissa väljer att ge upp och tyvärr har jag förståelse för de mammor som väljer att ta sitt liv. Kämpa. Det är så jävla starkt att kämpa. Man får ha tålamod och stå på sig, sök hjälp trots att det finns brister inom vården. förlossningsdepressionKärlek till er!

Vi kan hjälpa varandra för vi är inte ensamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.