Ester har börjat förskolan och vi gråter båda två

För två veckor sedan började vi skola in Ester på förskolan. Jag följde med henne första dagen och det gick bra. Eftersom Ines har gått där innan känner hon igen lokalen men det är förstås inte samma sak när Ines inte är där. Till en början var hon väldigt blyg. Hon ville inte gå in från skohallen till kapprummet och när vi kom in till kapprummet lekte hon lite med bilen och hälsade på en av förskolelärarna. Jag gick in i lekrummet och väntade på att Ester skulle följa efter och hon tittade in några gånger innan hon vågade sig in. Sedan var det inga konstigheter, hon lekte med leksaker, rev ut böcker, tittade in i bilrummet och sedan var det dags för frukt. Jag satt kvar i en av sofforna men det gick inte så jag fick sätta mig vid bordet så hon kunde sitta i mitt knä.

Inskolningen går rätt snabbt framåt och det känns både bra och jobbigt. Jesper har varit med de flesta dagarna då jag inte är på topp men det har gått bra. Så länge vi är där leker hon självständigt och första veckan när jag vinkade hejdå gick det jättebra. Hon vinkade glatt och lekte vidare men förra veckan när Jesper lämnade grät hon.

Ines har gått upp en avdelningen men de träffas ibland när de är ute och leker. Det känns skönt att de har varandra. Jag har smugit lite på Ester när jag har hämtat henne och då tar hon för sig, pratar högt och leker. Förskolelärarna säger dock att hon är lite ledsen under dagarna och det är inte roligt. Det är såklart naturligt, allt är nytt för henne och det är andra sovtider på föris så det är inte konstigt att hon är ledsen men det gör ont i mig att veta och inte finnas där för henne.

Idag lämnade jag Ines först sedan gick vi till Ester avdelning och hon förstår precis vad som ska hända. Hon började bli kramig och gnor sig i ögonen så jag tänkte att jag skulle följa med in och sätta igång leken. Det gick, hon började leka och var som vanligt men när jag gick kramade hon mig så hårt att förskoleläraren var tvungen att dra henne ifrån sig mig. Jag gick. Jag vinkade i fönstret från kapprummet och cyklade hem igen. När jag hade stängt dörren om mig brast det. Jag grät för att det gjorde så ont och jag kan inte hålla tillbaka tårarna nu när jag skriver om det heller. Det smärtar att lämna henne. Hennes knubbiga små händer som kramar så hårt att de är vita, hennes armar om min hals, hennes stora blå ögon fyllda av tårar som rinner ned längs hennes mjuka kinder. Hennes skrik när jag vänder mig om och går. Mitt hjärta går itu.

Ikväll har jag suttit i Jesper famn och gråtit. Jag längtar inte alls till imorgon och fasar för att lämna. Vill bara att hon ska må bra och vara glad. Jag har alltid känt att det är för tidigt att skola in henne men vi har inte haft något val. Tanken var att Jesper skulle vara hemma nu i höst men det blev inte så och jag tror att Ester mår bra i längden av att få leka med andra och ha rörelse omkring sig. Jag hade velat att hon var minst 1,5 år precis som Ines var när hon började men nu är det som det är. Det var en liten tröst att det var en kille som skolades in samtidigt som var yngre än Ester.

Jag hoppas att det kommer gå bättre framöver. Jag tror inte Ines har gråtit en enda gång när vi har lämnat henne så det här är nytt för mig. Ester är försiktigare, lite blygare och tar längre tid på sig att lära känna och acceptera nya människor. Det tar den tid det tar.. men om det fortsätter såhär kommer jag nog testa att lämna när de är ute och leker istället. Jag trodde inte alls att det skulle vara såhär jobbigt.

Lilla älskling, knappt redo att släppa iväg dig. Vill hålla dig hos mig för alltid, pussa på dig, busa med dig, få dig att skratta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.