När Ines kom till världen ♥ Min förlossningsberättelse

Ines Juni Sigrid Brage 26 augusti 2014 – 09:20

Allt började natten mellan den 24 och 25 augusti, jag vaknade eller jag ska inte säga vakna men jag reflekterade över att magen gjorde ont 2-3 gånger. Vid 03.30 gick jag upp på toaletten och när jag gick och la mig igen kände jag återigen smärtan i magen. Till en början trodde jag att det var sammandragningar men med tanke på att dem kom var tionde minut och gjorde ondare med tiden förstod jag att det var förvärkar. Jag har läst om att man gärna ska ligga ner och sova/vila så gott det går när det sätter igång så man sparar energi men förvärkarna gjorde ondare av att ligga ner så jag satt upp i sängen och andades mig igenom smärtan.

Jag kände behov av att gå på toaletten under värkarna, så mycket mer sömn blev det inte den natten. Det är klart att jag kände mig ganska ensam mitt i natten när alla andra sov så det kändes ganska skönt när det började ljusna ute igen. Jag kände att det var väldigt onödigt att väcka Jesper med tanke på att det inte fanns något han kunde göra just då och att det var viktigare att spara hans energi till en eventuell förlossning.

Vid sextiden la jag mig på soffan och lyckades somna om igen, värkarna avtog lite och det kändes ganska skönt. Jag hade inte tänkt berätta något för Jesper innan han åkte iväg till jobbet på måndagmorgonen men precis när hans alarm ringde så fick jag en värk och han la märke till att jag låg och pustade och stönade i soffan. Han frågade hur det var med mig och förstod inte riktigt att det var en värk jag andades mig igenom. Jag svarade att det har hållit på sedan 03.30 och då svarade han ”vadå”, och jag berättade att jag hade förvärkar varpå han sa chockat ”har det satt igång!?” tätt följt av ”då stannar jag hemma!”. Det gick verkligen inte undgå hur hela hans ansikte verkligen sken av lycka.

Jesper åkte ofrivilligt iväg till jobbet och jag somnade om till 10.00 med några enstaka avbrott av värkar. Jag ringde till Jesper och berättade hur läget var och somnade om till 12.00 igen då Jesper kom hem med en hawaiipizza åt mig, utan tvekan den godaste pizzan jag har ätit.

Under dagen hade jag tvättid så jag tvättade lite, jag hade egentligen ingen lust alls men eftersom vi inte får tvättid så ofta kändes det inte som jag hade så mycket val, dessutom var det ju ett tidsfördriv. Värkarna avtog ganska mycket under dagen men det kom en värk då och då. Däremot var jag ganska trött. Jag slappade mestadels i soffan hela måndagen och tittade på usla teveprogram som jag annars aldrig skulle ha tittat på. Jag försökte sova för att få så mycket energi som möjligt men jag lyckas inte somna om. Jag upplevde att värkarna kom oftare och gjorde ondare när jag låg ner än när jag satt upp.

Runt 17.00 – 17.30 satte värkarna igång igen och då var Jesper hemma från jobbet. Vi satt i soffan både två och jag kände att värken var starkare än vad den hade varit tidigare. Jag låg framåtlutad mot ryggstödet i soffan medan Jesper masserade min rygg och drog fingrarna lätt över min mage.

Värkarna kom tätare igen men jag hade svårt att tro att det var dem ”riktiga” värkarna och att det var allvar, att det var nu det satte igång. Jag kände fortfarande ett extremt lugn som höll i sig genom hela förlossningen. Jag blev aldrig orolig eller rädd utan njöt över att det äntligen hade satt igång och att det äntligen var MIN tur att åka in till förlossningen. Jag var helt enkelt positiv och lycklig rakt igenom.

Jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag tog en ganska lång dusch, mest för att känna mig fräsch. Jag tyckte inte det hjälpte så mycket att spola varmt vatten på rygg/mage under värkarna men det gjorde att hjärnan fokuserade på ett annat sätt. Däremot tyckte jag att mudden på mina Sobeabyxor gav ett bra och skönt stöd för ryggen.

Under tiden som jag duschade lagade Jesper mat som jag försökte få i mig men då var värkarna så pass täta att matlusten var borta. Det var inte förrän 19.26 som jag började klocka mina värkar och det visade sig att jag hade 3 värkar på 10 minuter(då man ska ringa in till förlossningen). Eftersom jag inte kände att det var på ”riktigt” så väntade jag med att ringa och tog värkarna hemma ett tag till innan jag ringde till förlossningen.

Jag hängde framåt under varje värk och stod mest lutad över sängen. Jesper fixade lite här hemma innan vi skulle åka in och jag ropade på honom varje gång jag fick en värk så masserade han och stöttade mig genom värken. När klockan var 20.15 hade jag runt 4 värkar/minut och då ringde jag in till förlossningen och sa osäkert att jag trodde att det hade satt igång. Jag var så osäker för att jag trodde att det skulle ta MYCKET längre tid under latensfasen – man har ju hört skräckhistorier om hur kvinnor har fått vänta i flera dygn innan det har satt igång på riktigt. Barnmorskan som jag hade i luren tyckte att jag lät smärtpåverkad och hon hälsade oss välkomna.

Jesper var inte alls lika lugn som mig, snarare väldigt stressad och ivrig men med tanke på att jag var kolugn så tyckte jag bara att han var gullig när att virrade runt. Han pushade mig till att ringa in till förlossningen och hade han bestämt så hade vi varit på förlossningen långt innan jag ville in. Jag vet inte hur många gånger sa ”luuuuugn älskling” till honom. ;-) Mot slutet precis innan vi skulle åka så irrade han runt som en yr höna i lägenheten med svettpärlor i pannan. Jag skulle ju bara packa det sista, föna och platta håret, vattna blommorna och ta ut soporna först – sedan var jag redo. Precis innan vi skulle åka sa jag till Jesper att ”nu vill jag faktiskt åka” för då hade värkarna hunnit bli ganska starka och göra lite ondare men dem var fullt kontrollerbara. Jag var noga med att slappna av i ansiktet och andas mig igenom värkarna. Jesper hjälpte mig massor, både att massera, påminna mig om att vara avslappnad, andas och räkna ner värken.
förlossningsberättelse
Bilderna togs precis innan vi åkte in till förlossningen. Redan lite trött efter ca 4 timmars värkar.
förlossningsberättelse
Och en suddig, sista bild på oss. Bara som Sanna och Jesper.

Bilresan gick bra, jag fick en värk som höll i sig på hela E4:an och när vi kom fram till förlossningen fick jag en dubbel värk. Jesper var hela tiden med och räknade ner värkarna och sa ”nu är halva värken klar, snart är den över, börjar det släppa” samtidigt som han masserade min rygg och strök fingrarna över min mage. Sista tiden hemma och när vi kom in till förlossningen började jag känna längtan efter smärtstillande.

Vi skrevs in på förlossningen 21.21 den 25/8 och det var inga tvivel på att vi fick stanna kvar. Barnmorskan som öppnade dörren och tog emot oss gjorde ett CTG-inskrivningstest på mig och allt såg normalt ut. Lillans hjärtljud låg på 140 slag/minut. Vi fick vara i ett litet rum i början och det kändes väldigt instängt och eftersom vi kom när barnmorskorna bytte skift så var vi väldigt ensamma i början och det störde jag mig lite på med tanke på att jag bara ville in till ett förlossningsrum.
förlossningsberättelse
I det lilla rummet med CTG – trött, lite illamående med en längtan efter smärtstillande.

Både jag och Jesper kände att vi inte klickade med den första barnmorskan överhuvudtaget så det kändes bara skönt att dem bytte skift när vi kom. Under tiden som barnmorskorna gick igenom journalerna vankade jag runt i korridoren och hängde runt Jesper under värkarna. Vid den här tiden mådde jag lite illa och kände att det goda humöret började sina för att vi inte fick ett rum.

Innan den första barnmorskan avslutade sitt skift så visade hon oss äntligen till vårt förlossningsrum. Vi gjorde oss hemmastadda och jag bytte om till sjukhuskläder. Sedan fick vi träffa vår nya barnmorska och henne gillade jag till en början men hon kändes lite passiv med tiden. Hon började med att göra både en yttre och inre undersökning och det visade sig att jag var öppen 3 cm. Jag hade på känn innan vi åkte in att jag inte skulle vara öppen särskilt mycket så det var ingen besvikelse när hon berättade att det bara var 3 cm. Det var också en anledning till att jag ville stanna hemma så länge som möjligt med tanke på att jag hade på känn att det skulle ta tid och det hade inte varit någon höjdare att bli hemskickade igen.
förlossningsberättelse
Redo att föda barn!
förlossningsberättelse förlossningsberättelse
En sista magbild.

Efter undersökningen sa jag att jag ville ha lustgas men barnmorskan frågade ifall jag inte skulle börja med att bada så vid 22.30 så hoppade jag i badet. Redan efter en kvart, 22.45 så tryckte vi på knappen och bad om lustgas, som jag hade längtat. Första andetagen med lustgas – herregud säger jag bara. Den bästa fyllan i mitt liv! Jesper bara satt och skrattade åt mig medan jag satt i badet och sluddrade och sög i mig lustgas.

Efter en kort stund med lustgas kände jag hur huvudet bara föll. Jag svimmade och slog i huvudet i badkarskanten men var snabbt vid medvetandet igen(för att ta hand om stackars Jesper haha). Jesper var helt skräckslagen och visste inte vad han skulle göra.. jag sluddrade fram att be honom trycka på knappen för att kalla på barnmorskorna men han var så uppstressad och antagligen väldigt rädd så han inte förstod vilken knapp jag menade till en början. Sedan sa jag åt honom att springa ut i korridoren och ropa på hjälp medan jag hängde mig över badkarskanten för att inte hamna under ytan.

Trots att jag var väldigt borta hade jag fortfarande medvetandet och kontrollen kvar och när tre barnmorskor kom in rusandes i rummet hängde jag fortfarande kvar över badkarskanten och mumlade något om att det var skönt att sova ett tag. Jag hade helt enkelt fått för hög dos lustgas så den sänktes från 50/50 till 30/70. Vid 23.00 kontrollerade barnmorskan att bebisen mådde bra sedan fortsatte jag bada och andas lustgas.

Under tiden som jag badade hade vi mysbelysning och spelade lugn och skön musik som hjälpte oväntat mycket. Allt runtomkring försvann och det enda jag hörde var musiken och det enda jag såg var Jesper.

Vid 23.10 skrek jag till i masken och Jesper blev såklart livrädd igen. Vattnet gick! Det kändes som en gigantisk och välfylld vattenballong som sprack – speciell men väldigt cool känsla. Barnmorskan kom in igen och då fick jag kliva upp ur badet för en ny undersökning + CTG. Den här gången var jag öppen 4 cm.

Jag förälskade mig verkligen i lustgasen och fortsatte andas med den nästan hela natten. Till en början hade jag mest smärta i ryggen så barnmorskan föreslog kvaddlar. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville börja med bad och lustgas och därefter var jag öppen för förslag. Jag testade alltså kvaddlarna för att få bort en del av smärtan i ryggen. När jag fick kvaddlarna kändes det som två ilskna getingstick som gjorde ondare än värkarna med det försvann lika snabbt som det kom. Jesper var med och höll handen medan jag sög i mig så mycket lustgas som jag bara orkade.

Kvaddlarna tog bort den värsta smärtan i ryggen men jag tyckte inte att det verkade så länge. Efter det satt jag på en pilatesboll lutad mot sängen och runt 00.30 fick jag tidiga krystvärkar som höll i sig resten av natten. Vid 00.50 undersöktes jag igen och då var jag öppen 5 cm och allt gick som det skulle. Jag hade fortfarande energi och bad om en gåstol som jag stod vid ett tag men då reagerade jag mest över att den luktade illa och blev trött. Vid 01.15 la jag mig i sängen och somnade mellan värkarna. Värkarna var vid det här laget ganska kraftiga och jag krystade redan då, Jesper har skrivit att jag tog i utav bara fan. Jag har hört sedan tidigare att man måste hålla emot tidiga krystvärkar men det var inget barnmorskan nämnde för mig vilket var ganska skönt – för det enda jag ville var att krysta under värkarna. Vi släckte ner i rummet och Jesper sov lite han också.förlossningsberättelse
förlossningsberättelse
Med lustgasen i högsta hugg! Så fort jag kände att jag hade en värk på gång andades jag lustgas och ibland höll jag kvar den efter att värken hade tagit slut.. barnmorskan frågade flera gånger ”Sanna, har du en värk nu?” Ehh.. ne..  haha! Så himla skönt att andas lustgas, jag somnade till då och då.

Vid 02.11 gjorde barnmorskan en ny undersökning och det visade sig att jag fortfarande var öppen 5 cm. Jag bytte position och la mig i sidoläge i sängen med ett ben i benstöd. Vid den här tiden var jag ganska trött och borta och hade ingen ork alls till att vara upp och röra på mig. Min tanke innan förlossningen var ju att jag skulle vara väldigt aktiv och byta position ofta men så blev det inte. Jag fortsatte andas lustgas och kämpade mig igenom värkarna och sov så mycket jag kunde.

Runt 04.00 hade jag fortfarande inte öppnat mig mer än 5 cm men värkarna hade blivit mycket starkare. Då fick jag dropp för att påskynda förlossningsarbetet. Jag ska inte säga att värkarna gjorde ont för det tyckte jag faktiskt inte – dem tidiga krystvärkarna tycker jag till och med var sköna. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, värkarna kändes mer och blev kraftigare men de gjorde inte ont men däremot blev dem väldigt påfrestande framåt 04.00. Lustgasen hjälpte mindre med tiden och barnmorskan frågade ifall jag ville ha akupunktur.

Jag hade inte en tanke på andra smärtlindringar, antagligen för att jag var i min värld och koncentrerade och tänkte på mig själv. Det var princip som jag hade glömt bort att det fanns andra metoder och smärtlindringar. Vid 04.25 satte dem in akupunkturnålar i huvudet och svanken men tyvärr gav det ännu mindre verkan än kvaddlarna så dem togs bort efter ett tag.

Sedan frågade barnmorskan ifall jag ville ha ryggbedövning och det var en verkligen en lättnad när jag fick den frågan – jag hade fortfarande inte en tanke på andra smärtlindringar men jag tackade ja till allt. 05.10 var narkosläkaren och massa annan personal på plats och jag förbereddes med lokalbedövning och sedan sattes ryggbedövningen in och det kändes ingenting. Det enda jobbiga var att jag var tvungen att kuta ryggen så mycket jag kunde och sitta still samtidigt som jag andades igenom en värk. Vid 05.35 var jag ännu en gång i en helt ny värld! En ännu bättre fylla – livet på rosa fluffiga moln helt enkelt. Jag tackade narkosläkaren ödmjukt och berättade klart och tydligt hur han liknade en ängel. Jesper och personalen skrattade gott åt mig och det har varit roligt att höra det återberättat av Jesper.

Efter ryggbedövningen försvann allt jobbigt. Smärtan i mage och rygg var som bortblåsta och utan att överdriva så var värkarna inte jobbigare än en sticka i fingret, mest sköna att ta sig igenom. Efter ryggbedövningen så somnade jag mellan värkarna och Jesper han sov så gott i en fåtölj bredvid. Väldigt välbehövligt och skönt! Jag krystade i stort sett hela natten och när jag hade fått bedövning kände jag ett tydligt mönster på fem eller sex krystvärkar och sedan vila.

Jag sov/andades igenom värkarna ungefär till 07.00 då vår barnmorska slutade sitt nattskift och min nya barnmorska påbörjade sitt pass. Jag vaknade av att barnmorskan och barnsköterskan satt och tittade på mig och sedan undersöktes jag. Då var jag öppen 7cm men hade fortfarande en tjock kant framtill. Runt 02.00 vet jag att jag tänkte att jag trodde att bebisen skulle komma vid 08.00-tiden men jag blev aldrig besviken på att det gick så långsamt framåt. Under förlossningen stod tiden still samtidigt som den gick väldigt fort – det fanns inget förut eller sedan utan allt hände när det hände. Jag tog vara på nuet och bara var. Vid den här tiden slutade jag även att andas lustgas.

Med lite ny energi hoppade jag upp på en pilatesboll och satt och sov på den tills det var dags för en ny undersökning strax innan 09.00. Då var kanten borta och jag var öppen 10 cm. Vid 08.55 hade jag riktiga krystvärkar och fick äntligen börja krysta och ta i för kung och fosterland! Jesper satt vid min sida och pushade på hela tiden. Det tog ganska ”lång” tid mellan mina krystvärkar så då fick jag ökad dos oxytocin för att påskynda värkarna, allt under kontroll och ingen som helst stress.

Jag kan inte förklara med ord hur det känns och det känns omöjligt att jämföra sig med någon annan för alla upplever förlossningen så pass olika. Men fy fan vilken jävla mäktig känsla! Att föda barn är det häftigaste jag har gjort! Jag kände mig oerhört stark i mig själv och var inte det minsta rädd(tack vare min inställning och barnmorskan). Jag sög i mig varenda stöttande ord som jag fick både av Jesper och barnmorskan. Barnmorskan, Karin, var en dröm! Jag är så glad att jag fick just henne under den sista tiden för hon var verkligen en sådan barnmorska som jag hade önskat mig och drömt om.

När huvudet tryckte på som mest kände jag riktig smärta och då gjorde det ont. Det skulle jag säga var den enda riktiga smärtan som gjorde ont under hela förlossningen. Värsta smärtan i mitt liv? För att låta som en sjuk optimist så, ja, ont gjorde det men inte alls så farligt som jag hade trott eller kanske snarare hört. Det värsta var att vänta på nästa krystvärk samtidigt som huvudet tryckte på utav bara fan.

Barnmorskan berättade hela tiden vad som hände(som jag hade önskat i förlossningsbrevet) och berättade hur huvudet jobbade sig framåt och till en början gled tillbaka. Hur bebisen kämpade sig nedåt och sedan stannade kvar – sedan sa hon glatt att bebisen hade mörkt hår. All den informationen var väldigt viktig där och då eftersom jag hela tiden kände att förlossningen gick framåt och att jag var väl informerad om vad som hände. När barnmorskan såg huvudet ville jag så gärna fråga ifall bebisen skulle komma ut på nästa krystvärk men jag avstod eftersom jag var rädd för att få fel svar.

Mycket riktigt, på nästa krystvärk kom världens finaste lilla Ines till världen! Klockan 09.20 föddes vår älskade dotter. En skrikande liten bebis som var alldeles rosa och fin. Världens finaste lilla tjej med 10 fingrar och 10 tår och helt perfekt. När barnmorskan höll upp henne bubblade jag av lycka och en tår sipprade ner för min kind. Jesper och jag möttes med blickarna men inga ord fanns(förutom, ta kort då!!). Jag kommer alltid minnas när hon kom upp på mitt bröst för det är det finaste ögonblicket i mitt liv.ss
Känslan när jag äntligen fick ha henne i min famn, hud mot hud är oslagbar. En ny liten människa alldeles mjuk och varm låg i mina armar – så älskad redan då. Hennes nyfikna ögon, hennes bruna hår, hennes små händer, lena fötter, söta näsa.. Hon var 50 cm lång och vägde 3420g. Den varma känslan av vår dotter på mitt bröst kommer alltid finnas med mig, jag börjar gråta när jag tänker på det.sIMG_2545
Trött men glad nybliven pappa ska klippa navelsträngen.

Jesper satt tyst ganska länge och bara tittade.. ganska chockad och svårt att ta in vad som precis hade hänt. Det tog faktiskt en bra stund innan han strök hans hand över vår lilla Ines. Tiden stod still och det var bara vi. Vi tre.

Att föda barn är det häftigaste jag har gjort i mitt liv och jag hoppas verkligen att jag kommer få uppleva det flera gånger. Redan dagar efter förlossningen ville jag spola tillbaka tiden och göra om allt igen och det håller jag kvar vid fortfarande. Jag längtar verkligen tillbaka till den 26 augusti. Min förlossning var verkligen en dröm som jag knappt hade våga drömma om. Allting gick så himla bra och jag har ingenting att klaga på. Jag kände mig så förberedd jag kunde bli, kroppen var fysiskt förberedd och jag var mentalt förberedd och laddad. Min inställning till förlossningen var extremt positiv och den styrkan jag kände inom mig då har jag aldrig tidigare känt innan.

När Ines låg i min famn krystade jag ut moderkakan, helt smärtfritt och oproblematiskt. Barnmorskan höll upp moderkakan och vi fick se livets träd, helt fantastiskt hur kroppen fungerar. Jag fick två små sprickor varav ena syddes, också helt smärtfritt och oproblematiskt. Jag kände varken när jag sprack, syddes eller har haft besvär efter förlossningen.
s
Efter det tog barnmorskan tempen på Ines, vägde och mätte henne. Kontrollerade så allt såg bra ut och det gjorde det och det är vi så tacksamma för. Alla värden har sett bra ut genom hela graviditeten och förlossningen. Sedan lämnades vi ensamma och efter en stund fick vi in den berömda frukostbrickan.
sförlossningsberättelseIMG_2575
Jag trodde att det skulle göra ondare och väntade hela tiden på att värkarna skulle göra så ont så jag inte kunde kontrollera mig. Men jag hade kontroll under i stort sätt hela förlossningen och gick in i mig själv och lyssnade på min kropp hela tiden. När jag födde hade jag ingen lustgas och det kändes skönt med tanke på att jag var helt klar i huvudet. Jag tror på det mentala, med rätt inställning tror jag att man klarar det mesta.

Efter alla dessa ord som gör mig påmind om hur det var under förlossningen är det på ett sätt fortfarande omöjligt att beskriva. Jag har längtat, fantiserat och drömt om förlossningen i många år och jag var verkligen överlycklig när det var min tur, när det var min tur att tackla och andas igenom värkarna, min tur att åka in till förlossningen, min tur att vara där, krysta, föda, pussa på min dotter för första gången.

Jesper var nervös, stressad och visste inte riktigt hur han skulle tackla situationen alla gånger men trots det var han ett enormt stöd för mig. Han fick mig att känna mig trygg. Vi var helt klart världens bästa team. Min älskade Jesper, världens bästa vän och stöttepelare. Tänk att vi äntligen är föräldrar till världens finaste tjej. Ines Juni Sigrid Brage.

9 thoughts on “När Ines kom till världen ♥ Min förlossningsberättelse

  1. Alltså, det finns inga ord att beskriva hur underbart fantastiskt det låter. Det låter som en saga som har blivit sann. Är såå glad för er skull och jag vet hur mycket du längtat. Ni förtjänar detta, ni förtjänar att må så bra ni bara kan. Du är grym Sanna! Åhh vet inte vad jag ska säga.. Du och din familj kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta.. Kramar <3

  2. Det låter helt underbart och längtar själv tills jag är gravid!
    Tänkte du jämför din berättelse med Blondinbellas. Läser hennes blogg med och hon tyckte det var olika saker hon inte ens hade någon aning om och som ingen hade sagt/berättat. Hur upplevde du detta?
    Din blogg är så mysig och läsa och jag hoppas allt går/kommer gå bra med Ines!!

  3. Hej!
    Hittade på din blogg när jag legat vaken i natt… Mkt förvärkar o svårt o sova. Det kändes bra att läsa din förlossningsberättelse även om jag inte vet hur min kommer att bli såklart. Men som du skrev i nåt inlägg e de många som vill berätta det värsta om sin egen förlossning vilket jag tycker är respektlöst.

    Din berättelse innehåller både fakta o känslor, det gillas! 20 dagar kvar t BF, jag hoppas jag får nån liknande upplevelse

    1. Ja, det är ingen skönhetssömn i slutet av graviditeten direkt men då har du ju inte långt kvar till den stora dagen. Åh! Lycka till! :-D

  4. Vilket fint sätt du skriver på, man blir helt tagen :) Skönt att höra att allt gick bra för er. Man vill ju läsa om de positiva förlossningshistorierna lite oftare. Denna blogg är toppen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.