Tack! 

TACK! Tack från djupet av mitt hjärta. Jag har fått otroligt fin respons. Jag har aldrig tvekat på att publicera min historia för jag vill bryta tystnaden och hjälpa andra. Jag önskar att jag hade hittat någon som hade gått igenom samma sak när jag var på botten men den enda kontakten jag hade var psykiatriska vården. 

 Jag vet att det är normalt att drabbas av depression och jag vet att jag inte har varit ensam om det men jag har känt mig ensam. Min mening är inte att skrämma blivande föräldrar men det är inte lyckligt och enkelt jämt. En del känner faktiskt den gränslösa kärleken när de får upp sin bebis på bröstet första gången men det betyder inte heller att det är bekymmersfritt. 

Det gör fruktansvärt ont i mig att läsa om er som är på botten. Det är svårt. Förbannat svårt. Det är jävligt orättvist att en del, fler än vad man tror ska behöva känna såhär. Jag ville känna lycka och jag ville så innerligt känna att jag älskade min dotter men besvikelsen på att jag bara ville fly ifrån henne var hemsk.

Ibland kan det styrka om att läsa om att man inte är ensam och kunna ta del av andras historier. En del mår till och med bättre när de hör att andra mår sämre, hur hemskt det än låter tillåter jag er att känna så. Det värmer att läsa att vissa stärks av att läsa min text och jag säger ”de hopplösa orden” ge inte upp. Jag kan inte skriva helt ärligt att det blir bättre för en del orkar inte, vissa väljer att ge upp och tyvärr har jag förståelse för de mammor som väljer att ta sitt liv. Kämpa. Det är så jävla starkt att kämpa. Man får ha tålamod och stå på sig, sök hjälp trots att det finns brister inom vården. förlossningsdepressionKärlek till er!

Vi kan hjälpa varandra för vi är inte ensamma.

Förlossningsdepression – den lyckligaste tiden i livet?

Jag väljer att publicera det här blogginlägget offentligt för att jag vill nå ut till andra. Jag har gått igenom ett helvete och jag har känt mig extremt ensam på vägen. Är jag den enda som har drabbats av en förlossningsdepression? Varför är det ingen som pratar om det? Sprid jättegärna mitt inlägg på sociala medier för vi kan hjälpa varandra.

När jag var gravid nämndes det kort under en föreläsning att om man blev deprimerad skulle man söka hjälp. ”Sök hjälp, det finns hjälp att få.” Orden har ekat många gånger i mitt huvud för var har hjälpen funnits? Personer runtomkring har sagt till mig ett flertal gånger att ”det kommer bli bättre” och i mitt fall ville jag bara skrika rakt ut ”nej, det kommer fan inte bli bättre, du har ingen aning om hur jag mår”. Jag sitter här idag och har tagit mig ur det värsta, hittat ljuset och börjar bli lycklig igen. Om du läser det här och är i samma sits som jag har varit så är du värd all hjälp i världen. Det blir bättre. Kämpa. Kämpa. Kämpa.

♥♥♥

__________________________________________________________________________________________

Den 26 augusti 2014 förändrades mitt liv. Min stora dröm blev sann och vi välkomnade vår dotter till världen. Det är den bästa dagen i mitt liv. Förlossningen var underbar och det värmer varmt i hjärtat när jag tänker tillbaka. Dagen därpå lämnade vi BB och åkte hem med vårt älskade knyte som en liten familj.

Jag hade egentligen inte funderat så mycket på tiden efter förlossningen, eller det är klart, jag har drömt obeskrivligt många gånger om första barnvagnspromenaden, den härliga bebisbubblan och kärleken till mitt barn. Jag trodde att hon var den sista pusselbiten och att den lyckligaste tiden i mitt liv skulle börja.

Den första tiden som mamma grät jag ofta. Jag grät för att hon var alldeles perfekt, för att hon var min och för att hon var det bästa som hade hänt mig. Hormonerna spelade sitt spratt och tårarna gick inte att stoppa, ibland visste jag inte varför jag grät men jag hulkade hutlöst, nästan som om någon nära hade gått bort.

Vardagen kom ikapp och Jesper återgick till sitt jobb. Jag blev ensam med min dotter om dagarna men den lyckligaste tiden i livet var långt ifrån kommen och jag blev allt mer ledsen. Mina dagar var gråa, dystra och långa. Mitt liv förvandlades till ett rent helvete som plågade mig varje dag. Min själ blev svart av sorg och allt ljus i livet försvann. Mina handlingar blev robotstyrda och jag gjorde det jag var tvungen till. Jag gjorde allt för hennes skull för själv ville jag egentligen inte. Jag ammade, bytte blöja och lät min dotter ligga på mitt bröst. När hon grät, grät jag som ett barn själv, strök henne på kinden och viskade tyst i hennes öra att hon skulle vara snäll mot mamma.

Jag klarade av fysiska sysslor men insidan var förlorad. Jag kände ingenting. Jag var tom och det värsta av allt, jag älskade inte min dotter. Alla känslor hade försvunnit och insidan kändes som ett blankt blad. Jag blev sämre och tappade fotfästet. Ibland hade jag god lust att skrika ”men var tyst då!” till min dotter och helt plötsligt kom tanken upp när hon var ledsen att skaka om henne bara för att få tyst på henne. Jag tappade kontrollen och depressionen tog överhand och dödade mig långsamt. Jag, jag som i Sanna existerade inte längre.

Under den här tiden var det aldrig mina tankar eller handlingar som styrde. Jag kunde varken påverka eller kontrollera mig själv. Ibland hände det att jag låste in mig och skrek, grät och hyperventilerade något fruktansvärt. Jag hade så mycket smärta i mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag bad Jesper ta med vår dotter och dra åt helvete eftersom jag var fast besluten om att jag skulle vara lyckligare utan dem. Depressionen gjorde att jag stötte ifrån mig både min dotter och sambo.

Jag vet inte varför men jag har hela tiden visat mig stark utåt, för både familj och vänner. Antagligen berodde det på att jag la skulden på mig själv och var besviken på mina känslor. Tanken på att söka hjälp fanns inte för jag var så upptagen med mig själv och dessutom trodde jag att det var mig det var fel på, inte att det fanns någon depression eller sjukdom.

När jag stod framför spegeln med en snara runt halsen vaknade jag, jag. Sanna. Tårarna rann längs kinderna, huvudet var sprängfyllt med blod och ådrorna såg dubbel t så stora ut. Jag mötte min blick i spegeln och kände ingenting. Jag ville inte leva men inte heller dö.
På ett besök på BVC berättade jag till slut att jag var ledsen och fick direkt en tid hos en legitimerad psykolog inom barnhälsovården. När jag träffade henne berättade jag hela min historia, varenda detalj. Jag hade skrivit ned allt i ett brev som jag började läsa för henne men där och då brast det. Jag klarade inte mer. Hon fortsatte läsa brevet högt och jag förstod knappt att det var jag som hade skrivit det, att det var mig det handlade om. När hon hade läst klart brevet bad hon mig ringa Jesper och berätta att jag skulle in på psykiatriska akutenheten direkt. Signalerna gick fram och han svarande men jag fick inte fram ett enda ord, till slut frågade jag ifall han kunde ta ledigt från jobbet.

Psykologen såg till att jag kom till akuten och stannade hos mig tills jag fick hjälp. Jag fick träffa en läkare omgående och han sa att jag att det bästa för mig var att jag stannade på psykiatriska avdelningen så de kunde kontrollera mig under några dygn. Det var en lättnad för mig för då kände jag att jag hade känslor för min dotter, jag ville inte lämna henne. Jag stannade aldrig på psyket utan jag följde med min lilla familj hem igen. Det här var 1,5 månad efter förlossningen. Jag fick antidepressiva och blev sjukskriven på heltid under två veckor. Under den tiden var Jesper hemma från jobbet och tog hand om vår dotter medan jag vilade. Vi reste för att fly vardagen och för att jag skulle få annat att tänka på.

Efter en tid kändes det bättre och jag hade regelbunden kontakt med en underbar kvinna och kurator på akuten som engagerade sig i mitt fall. Till min besvikelse kände jag att mina samtal hos psykologen inte gav något och valde att avbryta. Hon frågade nästan ut mig varför jag inte ville gå till henne och verkade ta åt sig personligen, hon frågade ifall jag ville gå till någon av hennes kollegor istället och jag tackade ja. En kollega ringde upp och ifrågasatte också varför jag inte ville gå hos första psykologen och hon sa dessutom att nu när jag hade fått min medicin var det min terapi. Motgång igen. Det kändes som de sparkade på mig som redan låg ned. Det ledde till att jag inte hade någon att prata med under en tid, jag var medveten om att de betedde sig oprofessionellt men jag orkade inte kämpa för att hitta någon annan samtalskontakt. Jag fick inte ha min bas på psykiatriska akutenheten och därför kunde jag inte ha regelbunden samtalskontakt med kuratorn.

Jag trodde att jag var lycklig och jag tyckte att dagarna var helt okej. Jag kämpade men trots det förvandlades mitt liv till ett rent helvete igen. Återigen försvann jag och drunknade i depressionen som tog över mitt liv igen. Jag gav upp. Jag orkade inte. Jag höll min dotter i famnen, strök min hand över hennes huvud, pussade på henne och viskade förlåt i hennes öra. Jag viskade att hon skulle få ett fint liv och att jag var ledsen. Sedan stängde jag dörren om min familj och gick ut i mörkret för att göra slut på det hela, jag orkade inte leva mer. Det fanns inget ljus i mitt liv.

Jag satt på en parkbänk och tårarna slutade inte rinna. Jag kunde inte sluta tänka på min dotter, jag ville inbilla mig att hon behövde mig även att jag vet att hon skulle klara sig utan mig. Jag tänkte på att jag aldrig skulle se hennes första steg, få en kram besvarad, få höra henne berätta om den första skoldagen, få trösta henne när hon är ledsen, skratta tillsammans med henne, uppleva saker tillsammans, se henne växa upp. Där och då tänkte jag att antingen dör jag nu eller så går jag hem igen och söker hjälp.

När jag kom hem skrev jag ett kort mejl till min mamma och berättade i några meningar vad som pågick. Det går inte förklara med ord hur jag mådde psykiskt, bara de som har varit där själva förstår. Helt plötsligt började kroppen reagera fysiskt och jag skrek rakt ut ”jag mår dåligt”. Jesper la mig på sängen och jag började spy och sedan blev jag liggandes, jag kunde inte öppna ögonen, kroppen skakade och jag kunde inte röra mig. Jag åkte in med ambulans till psykiatriska akutenheten och kände då att jag hade gjort fel val. Ambulanspersonalen bemötte mig på ett fruktansvärt sätt och när jag väl kom till akuten blev jag liggandes ensam i ett rum på en kall brits utan att få hjälp. Jag sökte desperat efter verktyg att kunna ta mitt liv med men det säger sig självt att det är skyddat på akuten.

Till slut fick jag träffa en läkare som också fick mig att känna att jag hade gjort fel val. Jag fortsatte att spy för att mitt psyke inte orkade och han frågade ifall jag var gravid. Om jag hade varit jag hade jag skällt ut honom, bytt läkare eller gått därifrån. Med mitt tillstånd satt jag kvar och svarade på hans frågor, mm:ade bara när han sa att det var vinterkräksjukan.. Jag blev tillbakaskickad ensam i ett rum för att vänta två timmar på att få göra ett blodprov. Under den här tiden var Jesper kvar hemma och tog hand om vår dotter men eftersom jag ammade och hon vägrade ta flaskan blev de insläppta på akuten. Mamma var också med. Äntligen slapp jag vara ensam.

Ingen på akuten verkade se eller bry sig om mig. Det kom inte på tal om att jag skulle få mer hjälp eller bli inlagd och jag orkade inte kritisera deras sätt att arbeta på. Jag orkade inte kämpa för mitt eget bästa. Hur dåligt ska man må för att få hjälp inom psykvården? Jag åkte hem några timmar senare utan något hopp överhuvudtaget. Dagen efter ringde jag till kuratorn som i sin tur ringde och ordnade sjukskrivning åt mig eftersom läkaren på psykakuten bad mig att be någon annan ordna det. Det här var i 4 månader efter förlossningen och sedan dess ha jag varit sjukskriven på heltid. Det hade varit en dröm att bryta varenda jävla ben i kroppen för då hade jag garanterat fått hjälp, för visst är det så? En läkare skickar inte hem någon med brutna ben?

Det är lätt att lägga all skuld på sig själv och sina känslor. Jag hade knappt en tanke på att jag var deprimerad men i efterhand förstår jag. Ungefär en vecka efter besöket på psykakuten fick jag beskedet att var sjuk. Jag är fortfarande sjuk och kommer förmodligen vara det hela mitt liv. Jag lider av hypotyreos som innebär att min sköldkörtel producerar för lite hormoner vilket leder till depression. Det är aldrig roligt att vara sjuk men det här är bland de bästa beskeden jag har fått. Ord kan inte beskriva lättnaden över att jag har en fysisk sjukdom, att det är fel på min kropp och att det faktiskt står i min journal att jag är sjuk. Jag kan ta på felet. Jag kan äntligen ”bevisa” för läkare att jag har mått dåligt och att jag är sjuk.

Efter den här helvetestiden känner en varm och innerlig lycka över att jag faktiskt är sjuk. För mig har det känts hopplöst att gå i samtalsterapi för att försöka ta reda på varför jag mår dåligt för jag har inget svar. Hur djupt jag än har sökt i mitt inre har jag inte haft något att sätta fingret på och det har sin förklaring.

En tid efter att jag började med medicineringen kände jag ett lyckorus i kroppen och den känslan kommer jag minnas resten av livet. Det var väldigt härligt men samtidigt var jag oerhört rädd. Dagen därpå fick jag ytterligare ett lyckorus och så har det fortsatt i långsam takt. I början njöt jag inte av lyckan och jag har fortfarande svårt att ta vara på de lyckliga dagarna för jag är hela tiden livrädd över att få ett bakslag.

Det är fruktansvärt hemskt att vara deprimerad och inte kunna kontrollera sig själv. Det är fortfarande ett öppet blödande sår att jag har gått miste om den första tiden i min dotters liv. Min dotter är skälet till att jag lever idag och det är hon som gör att jag kämpar varenda jävla dag, hur motigt det än kan vara. Jag älskar min dotter. Jag har lång väg kvar att gå men jag älskar henne.

Vårt första bad

Helgen går alldeles för fort men det gör i och för sig vardagen också. Jag tycker det känns som att det är två månader kvar till december men i veckan ska vi handla gran. Jag får leta fram julkänslorna i samband när vi klär granen och pyntar här hemma. Hoppas snön kommer snart också, då blir allt lite mysigare och dessutom får jag inviga min nya älskling.

Idag började jag och Ines dagen med att ta en skön skogspromenad och sedan har vi tillbringat resten av söndagen på ett 50-årskalas. Vi åkte hemåt ganska skapligt och det är alltid skönt att ha lite tid här hemma på söndagskvällen. Vi har haft en väldigt mysig kväll. Ätit kvällsmat i soffan, tittat på teve, jag har fått massage och badat(!). Jag älskar att bada, speciellt på vinterhalvåret men nu efter graviditeten har jag inte badat alls med tanke på att jag inte har varit på efterkontroll än men äh, vad kan hända? Jag kan ju knappast bli dödssjuk så idag badade jag och Ines första gången tillsammans. Hur mysigt som helst! Min lilla groda!

Nu ska vi sova så vi orkar upp imorgon. Då väntar babymassage, mycket spännande!3 1 2 4
Mys i soffan för nästan exakt 2 månader sedan.. lilla pluttan.

När Ines kom till världen ♥ Min förlossningsberättelse

Ines Juni Sigrid Brage 26 augusti 2014 – 09:20

Allt började natten mellan den 24 och 25 augusti, jag vaknade eller jag ska inte säga vakna men jag reflekterade över att magen gjorde ont 2-3 gånger. Vid 03.30 gick jag upp på toaletten och när jag gick och la mig igen kände jag återigen smärtan i magen. Till en början trodde jag att det var sammandragningar men med tanke på att dem kom var tionde minut och gjorde ondare med tiden förstod jag att det var förvärkar. Jag har läst om att man gärna ska ligga ner och sova/vila så gott det går när det sätter igång så man sparar energi men förvärkarna gjorde ondare av att ligga ner så jag satt upp i sängen och andades mig igenom smärtan.

Jag kände behov av att gå på toaletten under värkarna, så mycket mer sömn blev det inte den natten. Det är klart att jag kände mig ganska ensam mitt i natten när alla andra sov så det kändes ganska skönt när det började ljusna ute igen. Jag kände att det var väldigt onödigt att väcka Jesper med tanke på att det inte fanns något han kunde göra just då och att det var viktigare att spara hans energi till en eventuell förlossning.

Vid sextiden la jag mig på soffan och lyckades somna om igen, värkarna avtog lite och det kändes ganska skönt. Jag hade inte tänkt berätta något för Jesper innan han åkte iväg till jobbet på måndagmorgonen men precis när hans alarm ringde så fick jag en värk och han la märke till att jag låg och pustade och stönade i soffan. Han frågade hur det var med mig och förstod inte riktigt att det var en värk jag andades mig igenom. Jag svarade att det har hållit på sedan 03.30 och då svarade han ”vadå”, och jag berättade att jag hade förvärkar varpå han sa chockat ”har det satt igång!?” tätt följt av ”då stannar jag hemma!”. Det gick verkligen inte undgå hur hela hans ansikte verkligen sken av lycka.

Jesper åkte ofrivilligt iväg till jobbet och jag somnade om till 10.00 med några enstaka avbrott av värkar. Jag ringde till Jesper och berättade hur läget var och somnade om till 12.00 igen då Jesper kom hem med en hawaiipizza åt mig, utan tvekan den godaste pizzan jag har ätit.

Under dagen hade jag tvättid så jag tvättade lite, jag hade egentligen ingen lust alls men eftersom vi inte får tvättid så ofta kändes det inte som jag hade så mycket val, dessutom var det ju ett tidsfördriv. Värkarna avtog ganska mycket under dagen men det kom en värk då och då. Däremot var jag ganska trött. Jag slappade mestadels i soffan hela måndagen och tittade på usla teveprogram som jag annars aldrig skulle ha tittat på. Jag försökte sova för att få så mycket energi som möjligt men jag lyckas inte somna om. Jag upplevde att värkarna kom oftare och gjorde ondare när jag låg ner än när jag satt upp.

Runt 17.00 – 17.30 satte värkarna igång igen och då var Jesper hemma från jobbet. Vi satt i soffan både två och jag kände att värken var starkare än vad den hade varit tidigare. Jag låg framåtlutad mot ryggstödet i soffan medan Jesper masserade min rygg och drog fingrarna lätt över min mage.

Värkarna kom tätare igen men jag hade svårt att tro att det var dem ”riktiga” värkarna och att det var allvar, att det var nu det satte igång. Jag kände fortfarande ett extremt lugn som höll i sig genom hela förlossningen. Jag blev aldrig orolig eller rädd utan njöt över att det äntligen hade satt igång och att det äntligen var MIN tur att åka in till förlossningen. Jag var helt enkelt positiv och lycklig rakt igenom.

Jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag tog en ganska lång dusch, mest för att känna mig fräsch. Jag tyckte inte det hjälpte så mycket att spola varmt vatten på rygg/mage under värkarna men det gjorde att hjärnan fokuserade på ett annat sätt. Däremot tyckte jag att mudden på mina Sobeabyxor gav ett bra och skönt stöd för ryggen.

Under tiden som jag duschade lagade Jesper mat som jag försökte få i mig men då var värkarna så pass täta att matlusten var borta. Det var inte förrän 19.26 som jag började klocka mina värkar och det visade sig att jag hade 3 värkar på 10 minuter(då man ska ringa in till förlossningen). Eftersom jag inte kände att det var på ”riktigt” så väntade jag med att ringa och tog värkarna hemma ett tag till innan jag ringde till förlossningen.

Jag hängde framåt under varje värk och stod mest lutad över sängen. Jesper fixade lite här hemma innan vi skulle åka in och jag ropade på honom varje gång jag fick en värk så masserade han och stöttade mig genom värken. När klockan var 20.15 hade jag runt 4 värkar/minut och då ringde jag in till förlossningen och sa osäkert att jag trodde att det hade satt igång. Jag var så osäker för att jag trodde att det skulle ta MYCKET längre tid under latensfasen – man har ju hört skräckhistorier om hur kvinnor har fått vänta i flera dygn innan det har satt igång på riktigt. Barnmorskan som jag hade i luren tyckte att jag lät smärtpåverkad och hon hälsade oss välkomna.

Jesper var inte alls lika lugn som mig, snarare väldigt stressad och ivrig men med tanke på att jag var kolugn så tyckte jag bara att han var gullig när att virrade runt. Han pushade mig till att ringa in till förlossningen och hade han bestämt så hade vi varit på förlossningen långt innan jag ville in. Jag vet inte hur många gånger sa ”luuuuugn älskling” till honom. ;-) Mot slutet precis innan vi skulle åka så irrade han runt som en yr höna i lägenheten med svettpärlor i pannan. Jag skulle ju bara packa det sista, föna och platta håret, vattna blommorna och ta ut soporna först – sedan var jag redo. Precis innan vi skulle åka sa jag till Jesper att ”nu vill jag faktiskt åka” för då hade värkarna hunnit bli ganska starka och göra lite ondare men dem var fullt kontrollerbara. Jag var noga med att slappna av i ansiktet och andas mig igenom värkarna. Jesper hjälpte mig massor, både att massera, påminna mig om att vara avslappnad, andas och räkna ner värken.
förlossningsberättelse
Bilderna togs precis innan vi åkte in till förlossningen. Redan lite trött efter ca 4 timmars värkar.
förlossningsberättelse
Och en suddig, sista bild på oss. Bara som Sanna och Jesper.

Bilresan gick bra, jag fick en värk som höll i sig på hela E4:an och när vi kom fram till förlossningen fick jag en dubbel värk. Jesper var hela tiden med och räknade ner värkarna och sa ”nu är halva värken klar, snart är den över, börjar det släppa” samtidigt som han masserade min rygg och strök fingrarna över min mage. Sista tiden hemma och när vi kom in till förlossningen började jag känna längtan efter smärtstillande.

Vi skrevs in på förlossningen 21.21 den 25/8 och det var inga tvivel på att vi fick stanna kvar. Barnmorskan som öppnade dörren och tog emot oss gjorde ett CTG-inskrivningstest på mig och allt såg normalt ut. Lillans hjärtljud låg på 140 slag/minut. Vi fick vara i ett litet rum i början och det kändes väldigt instängt och eftersom vi kom när barnmorskorna bytte skift så var vi väldigt ensamma i början och det störde jag mig lite på med tanke på att jag bara ville in till ett förlossningsrum.
förlossningsberättelse
I det lilla rummet med CTG – trött, lite illamående med en längtan efter smärtstillande.

Både jag och Jesper kände att vi inte klickade med den första barnmorskan överhuvudtaget så det kändes bara skönt att dem bytte skift när vi kom. Under tiden som barnmorskorna gick igenom journalerna vankade jag runt i korridoren och hängde runt Jesper under värkarna. Vid den här tiden mådde jag lite illa och kände att det goda humöret började sina för att vi inte fick ett rum.

Innan den första barnmorskan avslutade sitt skift så visade hon oss äntligen till vårt förlossningsrum. Vi gjorde oss hemmastadda och jag bytte om till sjukhuskläder. Sedan fick vi träffa vår nya barnmorska och henne gillade jag till en början men hon kändes lite passiv med tiden. Hon började med att göra både en yttre och inre undersökning och det visade sig att jag var öppen 3 cm. Jag hade på känn innan vi åkte in att jag inte skulle vara öppen särskilt mycket så det var ingen besvikelse när hon berättade att det bara var 3 cm. Det var också en anledning till att jag ville stanna hemma så länge som möjligt med tanke på att jag hade på känn att det skulle ta tid och det hade inte varit någon höjdare att bli hemskickade igen.
förlossningsberättelse
Redo att föda barn!
förlossningsberättelse förlossningsberättelse
En sista magbild.

Efter undersökningen sa jag att jag ville ha lustgas men barnmorskan frågade ifall jag inte skulle börja med att bada så vid 22.30 så hoppade jag i badet. Redan efter en kvart, 22.45 så tryckte vi på knappen och bad om lustgas, som jag hade längtat. Första andetagen med lustgas – herregud säger jag bara. Den bästa fyllan i mitt liv! Jesper bara satt och skrattade åt mig medan jag satt i badet och sluddrade och sög i mig lustgas.

Efter en kort stund med lustgas kände jag hur huvudet bara föll. Jag svimmade och slog i huvudet i badkarskanten men var snabbt vid medvetandet igen(för att ta hand om stackars Jesper haha). Jesper var helt skräckslagen och visste inte vad han skulle göra.. jag sluddrade fram att be honom trycka på knappen för att kalla på barnmorskorna men han var så uppstressad och antagligen väldigt rädd så han inte förstod vilken knapp jag menade till en början. Sedan sa jag åt honom att springa ut i korridoren och ropa på hjälp medan jag hängde mig över badkarskanten för att inte hamna under ytan.

Trots att jag var väldigt borta hade jag fortfarande medvetandet och kontrollen kvar och när tre barnmorskor kom in rusandes i rummet hängde jag fortfarande kvar över badkarskanten och mumlade något om att det var skönt att sova ett tag. Jag hade helt enkelt fått för hög dos lustgas så den sänktes från 50/50 till 30/70. Vid 23.00 kontrollerade barnmorskan att bebisen mådde bra sedan fortsatte jag bada och andas lustgas.

Under tiden som jag badade hade vi mysbelysning och spelade lugn och skön musik som hjälpte oväntat mycket. Allt runtomkring försvann och det enda jag hörde var musiken och det enda jag såg var Jesper.

Vid 23.10 skrek jag till i masken och Jesper blev såklart livrädd igen. Vattnet gick! Det kändes som en gigantisk och välfylld vattenballong som sprack – speciell men väldigt cool känsla. Barnmorskan kom in igen och då fick jag kliva upp ur badet för en ny undersökning + CTG. Den här gången var jag öppen 4 cm.

Jag förälskade mig verkligen i lustgasen och fortsatte andas med den nästan hela natten. Till en början hade jag mest smärta i ryggen så barnmorskan föreslog kvaddlar. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville börja med bad och lustgas och därefter var jag öppen för förslag. Jag testade alltså kvaddlarna för att få bort en del av smärtan i ryggen. När jag fick kvaddlarna kändes det som två ilskna getingstick som gjorde ondare än värkarna med det försvann lika snabbt som det kom. Jesper var med och höll handen medan jag sög i mig så mycket lustgas som jag bara orkade.

Kvaddlarna tog bort den värsta smärtan i ryggen men jag tyckte inte att det verkade så länge. Efter det satt jag på en pilatesboll lutad mot sängen och runt 00.30 fick jag tidiga krystvärkar som höll i sig resten av natten. Vid 00.50 undersöktes jag igen och då var jag öppen 5 cm och allt gick som det skulle. Jag hade fortfarande energi och bad om en gåstol som jag stod vid ett tag men då reagerade jag mest över att den luktade illa och blev trött. Vid 01.15 la jag mig i sängen och somnade mellan värkarna. Värkarna var vid det här laget ganska kraftiga och jag krystade redan då, Jesper har skrivit att jag tog i utav bara fan. Jag har hört sedan tidigare att man måste hålla emot tidiga krystvärkar men det var inget barnmorskan nämnde för mig vilket var ganska skönt – för det enda jag ville var att krysta under värkarna. Vi släckte ner i rummet och Jesper sov lite han också.förlossningsberättelse
förlossningsberättelse
Med lustgasen i högsta hugg! Så fort jag kände att jag hade en värk på gång andades jag lustgas och ibland höll jag kvar den efter att värken hade tagit slut.. barnmorskan frågade flera gånger ”Sanna, har du en värk nu?” Ehh.. ne..  haha! Så himla skönt att andas lustgas, jag somnade till då och då.

Vid 02.11 gjorde barnmorskan en ny undersökning och det visade sig att jag fortfarande var öppen 5 cm. Jag bytte position och la mig i sidoläge i sängen med ett ben i benstöd. Vid den här tiden var jag ganska trött och borta och hade ingen ork alls till att vara upp och röra på mig. Min tanke innan förlossningen var ju att jag skulle vara väldigt aktiv och byta position ofta men så blev det inte. Jag fortsatte andas lustgas och kämpade mig igenom värkarna och sov så mycket jag kunde.

Runt 04.00 hade jag fortfarande inte öppnat mig mer än 5 cm men värkarna hade blivit mycket starkare. Då fick jag dropp för att påskynda förlossningsarbetet. Jag ska inte säga att värkarna gjorde ont för det tyckte jag faktiskt inte – dem tidiga krystvärkarna tycker jag till och med var sköna. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, värkarna kändes mer och blev kraftigare men de gjorde inte ont men däremot blev dem väldigt påfrestande framåt 04.00. Lustgasen hjälpte mindre med tiden och barnmorskan frågade ifall jag ville ha akupunktur.

Jag hade inte en tanke på andra smärtlindringar, antagligen för att jag var i min värld och koncentrerade och tänkte på mig själv. Det var princip som jag hade glömt bort att det fanns andra metoder och smärtlindringar. Vid 04.25 satte dem in akupunkturnålar i huvudet och svanken men tyvärr gav det ännu mindre verkan än kvaddlarna så dem togs bort efter ett tag.

Sedan frågade barnmorskan ifall jag ville ha ryggbedövning och det var en verkligen en lättnad när jag fick den frågan – jag hade fortfarande inte en tanke på andra smärtlindringar men jag tackade ja till allt. 05.10 var narkosläkaren och massa annan personal på plats och jag förbereddes med lokalbedövning och sedan sattes ryggbedövningen in och det kändes ingenting. Det enda jobbiga var att jag var tvungen att kuta ryggen så mycket jag kunde och sitta still samtidigt som jag andades igenom en värk. Vid 05.35 var jag ännu en gång i en helt ny värld! En ännu bättre fylla – livet på rosa fluffiga moln helt enkelt. Jag tackade narkosläkaren ödmjukt och berättade klart och tydligt hur han liknade en ängel. Jesper och personalen skrattade gott åt mig och det har varit roligt att höra det återberättat av Jesper.

Efter ryggbedövningen försvann allt jobbigt. Smärtan i mage och rygg var som bortblåsta och utan att överdriva så var värkarna inte jobbigare än en sticka i fingret, mest sköna att ta sig igenom. Efter ryggbedövningen så somnade jag mellan värkarna och Jesper han sov så gott i en fåtölj bredvid. Väldigt välbehövligt och skönt! Jag krystade i stort sett hela natten och när jag hade fått bedövning kände jag ett tydligt mönster på fem eller sex krystvärkar och sedan vila.

Jag sov/andades igenom värkarna ungefär till 07.00 då vår barnmorska slutade sitt nattskift och min nya barnmorska påbörjade sitt pass. Jag vaknade av att barnmorskan och barnsköterskan satt och tittade på mig och sedan undersöktes jag. Då var jag öppen 7cm men hade fortfarande en tjock kant framtill. Runt 02.00 vet jag att jag tänkte att jag trodde att bebisen skulle komma vid 08.00-tiden men jag blev aldrig besviken på att det gick så långsamt framåt. Under förlossningen stod tiden still samtidigt som den gick väldigt fort – det fanns inget förut eller sedan utan allt hände när det hände. Jag tog vara på nuet och bara var. Vid den här tiden slutade jag även att andas lustgas.

Med lite ny energi hoppade jag upp på en pilatesboll och satt och sov på den tills det var dags för en ny undersökning strax innan 09.00. Då var kanten borta och jag var öppen 10 cm. Vid 08.55 hade jag riktiga krystvärkar och fick äntligen börja krysta och ta i för kung och fosterland! Jesper satt vid min sida och pushade på hela tiden. Det tog ganska ”lång” tid mellan mina krystvärkar så då fick jag ökad dos oxytocin för att påskynda värkarna, allt under kontroll och ingen som helst stress.

Jag kan inte förklara med ord hur det känns och det känns omöjligt att jämföra sig med någon annan för alla upplever förlossningen så pass olika. Men fy fan vilken jävla mäktig känsla! Att föda barn är det häftigaste jag har gjort! Jag kände mig oerhört stark i mig själv och var inte det minsta rädd(tack vare min inställning och barnmorskan). Jag sög i mig varenda stöttande ord som jag fick både av Jesper och barnmorskan. Barnmorskan, Karin, var en dröm! Jag är så glad att jag fick just henne under den sista tiden för hon var verkligen en sådan barnmorska som jag hade önskat mig och drömt om.

När huvudet tryckte på som mest kände jag riktig smärta och då gjorde det ont. Det skulle jag säga var den enda riktiga smärtan som gjorde ont under hela förlossningen. Värsta smärtan i mitt liv? För att låta som en sjuk optimist så, ja, ont gjorde det men inte alls så farligt som jag hade trott eller kanske snarare hört. Det värsta var att vänta på nästa krystvärk samtidigt som huvudet tryckte på utav bara fan.

Barnmorskan berättade hela tiden vad som hände(som jag hade önskat i förlossningsbrevet) och berättade hur huvudet jobbade sig framåt och till en början gled tillbaka. Hur bebisen kämpade sig nedåt och sedan stannade kvar – sedan sa hon glatt att bebisen hade mörkt hår. All den informationen var väldigt viktig där och då eftersom jag hela tiden kände att förlossningen gick framåt och att jag var väl informerad om vad som hände. När barnmorskan såg huvudet ville jag så gärna fråga ifall bebisen skulle komma ut på nästa krystvärk men jag avstod eftersom jag var rädd för att få fel svar.

Mycket riktigt, på nästa krystvärk kom världens finaste lilla Ines till världen! Klockan 09.20 föddes vår älskade dotter. En skrikande liten bebis som var alldeles rosa och fin. Världens finaste lilla tjej med 10 fingrar och 10 tår och helt perfekt. När barnmorskan höll upp henne bubblade jag av lycka och en tår sipprade ner för min kind. Jesper och jag möttes med blickarna men inga ord fanns(förutom, ta kort då!!). Jag kommer alltid minnas när hon kom upp på mitt bröst för det är det finaste ögonblicket i mitt liv.ss
Känslan när jag äntligen fick ha henne i min famn, hud mot hud är oslagbar. En ny liten människa alldeles mjuk och varm låg i mina armar – så älskad redan då. Hennes nyfikna ögon, hennes bruna hår, hennes små händer, lena fötter, söta näsa.. Hon var 50 cm lång och vägde 3420g. Den varma känslan av vår dotter på mitt bröst kommer alltid finnas med mig, jag börjar gråta när jag tänker på det.sIMG_2545
Trött men glad nybliven pappa ska klippa navelsträngen.

Jesper satt tyst ganska länge och bara tittade.. ganska chockad och svårt att ta in vad som precis hade hänt. Det tog faktiskt en bra stund innan han strök hans hand över vår lilla Ines. Tiden stod still och det var bara vi. Vi tre.

Att föda barn är det häftigaste jag har gjort i mitt liv och jag hoppas verkligen att jag kommer få uppleva det flera gånger. Redan dagar efter förlossningen ville jag spola tillbaka tiden och göra om allt igen och det håller jag kvar vid fortfarande. Jag längtar verkligen tillbaka till den 26 augusti. Min förlossning var verkligen en dröm som jag knappt hade våga drömma om. Allting gick så himla bra och jag har ingenting att klaga på. Jag kände mig så förberedd jag kunde bli, kroppen var fysiskt förberedd och jag var mentalt förberedd och laddad. Min inställning till förlossningen var extremt positiv och den styrkan jag kände inom mig då har jag aldrig tidigare känt innan.

När Ines låg i min famn krystade jag ut moderkakan, helt smärtfritt och oproblematiskt. Barnmorskan höll upp moderkakan och vi fick se livets träd, helt fantastiskt hur kroppen fungerar. Jag fick två små sprickor varav ena syddes, också helt smärtfritt och oproblematiskt. Jag kände varken när jag sprack, syddes eller har haft besvär efter förlossningen.
s
Efter det tog barnmorskan tempen på Ines, vägde och mätte henne. Kontrollerade så allt såg bra ut och det gjorde det och det är vi så tacksamma för. Alla värden har sett bra ut genom hela graviditeten och förlossningen. Sedan lämnades vi ensamma och efter en stund fick vi in den berömda frukostbrickan.
sförlossningsberättelseIMG_2575
Jag trodde att det skulle göra ondare och väntade hela tiden på att värkarna skulle göra så ont så jag inte kunde kontrollera mig. Men jag hade kontroll under i stort sätt hela förlossningen och gick in i mig själv och lyssnade på min kropp hela tiden. När jag födde hade jag ingen lustgas och det kändes skönt med tanke på att jag var helt klar i huvudet. Jag tror på det mentala, med rätt inställning tror jag att man klarar det mesta.

Efter alla dessa ord som gör mig påmind om hur det var under förlossningen är det på ett sätt fortfarande omöjligt att beskriva. Jag har längtat, fantiserat och drömt om förlossningen i många år och jag var verkligen överlycklig när det var min tur, när det var min tur att tackla och andas igenom värkarna, min tur att åka in till förlossningen, min tur att vara där, krysta, föda, pussa på min dotter för första gången.

Jesper var nervös, stressad och visste inte riktigt hur han skulle tackla situationen alla gånger men trots det var han ett enormt stöd för mig. Han fick mig att känna mig trygg. Vi var helt klart världens bästa team. Min älskade Jesper, världens bästa vän och stöttepelare. Tänk att vi äntligen är föräldrar till världens finaste tjej. Ines Juni Sigrid Brage.

Mina tankar om förlossningen

Det stämmer så väl, som barnmorskorna sa på förlossningskursen, att kvinnor har ett behov av att berätta hur hemsk och hur ont deras egen förlossning har gjort. Det känns så jävla skönt rent ut sagt att jag kan motbevisa, att jag faktiskt tyckte att det här var underbart på alla sätt. Jag har hört att när barnet är ute, ja, då är minsann inte smärtan över för då ska moderkakan ut och man ska eventuellt sys. Är det så? Gör det så ont som alla säger? Alla tycker olika och alla har unika förlossningar – men det måste ju finnas fler än mig och Blondinbella som tycker att det är underbart och häftigt att föda barn?

Snart, snart, snart kommer min förlossningsberättelse. Imorgon för att vara punktlig. Jag har aldrig tvivlat på att dela med mig av den med tanke på att jag själv älskar att läsa andras förlossningsberättelser. Det ska faktiskt bli lite spännande att publicera.. Att skriva en förlossningsberättelse har varit självklart för mig. Jag har skrivit ganska omfattande och nu håller jag på att redigera bilderna, de få bilder som finns vill säga. Jag bad på mina bara knän att Jesper skulle fota under förlossningen utan att jag skulle behöva tjata – ja.. så blev det ju förstås inte. Jag har inte alls många bilder och jag har visat hur djupt besviken jag är.. Kvinnor kan minsann föda barn, män haha. ja. dem är speciella. Det är inte mycket som är enkelt i deras värld.. ;-) Jag brukar retsamt säga till Jesper när han klagar över en blåsa på fingret eller dylikt – ”ja, det gör nog nästan lika ont som förlossningen, behöver du lustgas?”. Då är jag inte så populär haha, brukar få ett skojspydigt svar ”tur att du inte tycker du gör ont att föda barn då”. :-D
gravidblogg gravidblogg

Ines första månad hos oss

Idag är det en månad sedan vår älskade Ines kom till världen!♥ Den första månaden har det varit extremt mycket och blandande känslor, det har varit så svårt att förstå att hon är vår och att jag och Jesper har blivit föräldrar. Samtidigt känns det väldigt naturligt och jag känner mig väldigt lugn och trygg i min roll som mamma. Det har varit en stor omställning och jag har känt känslor som jag aldrig har känt tidigare, jag älskar min fina lilla familj över allt annat och jag är så glad att det just är Jesper som är far till mitt barn. Tänk att vi har levt ihop i sju år och pratar om allt mellan himmel och jord, älskar varandra och är världens bästa vänner. Nu har vi en fin dotter tillsammans – det bästa som har hänt oss såklart!♥

Ines är en väldigt nyfiken tjej och väldigt med hela tiden. Hennes stora blå ögon utforskar världen och den senaste veckan har jag verkligen kunnat få ögonkontakt med henne. Utvecklingen sker i en rasande fart och det är med blandade känslor, hon växer ungefär en centimeter i veckan och man märker att hon bara blir starkare och starkare. Redan i andra veckan så kunde hon ligga på mage på en kudde och hålla upp huvudet en ganska lång stund. Mössan som hon hade på BB är redan för liten men hon använder fortfarande kläder i storlek 50 trots att hon är 54 cm lång.

Ines tappade navelsträngen när hon var sex dagar gammal efter att vi hade badat henne. Hon tycker att det är väldigt skönt att bada men tyckte inte alls att det var en hit att ligga på skötbordet och bli bytt på till en början. Oftast är hon nöjd med livet och trivs för det mesta, hon gråter mest när hon är hungrig och gnyr när hon ska bajsa. Prutta är hon duktig på också, högt dessutom – kan inte låta bli att skratta åt henne ibland..

Dem två senaste veckorna har hon börjat vifta väldigt mycket med armar och ben och när hon har underlag försöker hon skjuta ifrån sig själv. Hon har även börjat kommunicera och ”pratar” lite när hon är vaken.

Hon älskar närhet så bärselen var verkligen en bra investering! Hon gillar barnvagnen minst lika mycket och somnar så fort vi kommer utanför dörren vilket är ganska skönt sätt att få henne att somna på. Om nätterna vill hon inte alls ligga ensam, antingen ligger hon på mig eller tätt intill men när hon sover djupt kan jag lägga henne bredvid mig i sängen. Vi lägger alltid ner henne på rygg när hon ska sova men ofta rullar hon över till sidan.

På kvällarna efter sista amningen(som brukar vara allt mellan 21-00) brukar hon ligga hos Jesper och hon trivs minst lika bra där som hos mig förutsatt att hon är mätt. Jag ammar 2-3 gånger/natt – ibland sover vi mer, ibland mindre. På dagarna är amningen mer varierad beroende på vad vi gör, om vi är ute på promenad eller gör ärenden så brukar lillskruttan somna så då kan det dröja ganska länge mellan men om vi bara är hemma brukar det gå mellan 2-3 timmar mellan varje amning.

Jag kan inte känna att vi har kommit in i några direkta rutiner ännu men allt tar sin tid och jag känner att jag inte har någon brådska med något. Jag försöker komma ut på en promenad om dagen för både min och Ines skull, annars tar jag dagen som den kommer. Även om vi inte har så mycket planerat svischar dagarna förbi väldigt fort ändå.

Det jobbigaste under Ines första månad har såklart varit hennes förkylning som hon fick när hon var tre veckor gammal. Vi kunde höra tydligt att hennes luftvägar var igentäppta och det höll i sig vad som kändes som en evighet. Det har även varit jobbigt att jag inte riktigt har kunnat kontrollera mina känslor – men jag är så glad att jag kan prata om allt med Jesper och att jag får stöd av honom.

Det finaste och bästa under Ines första månad är när jag för första gången fick ha henne i min famn och hennes leenden. Mitt hjärta smälter varje gång hon ler. Är det något leende som smittar så är det hennes.

Vårt älskade lilla underverk! Tänk att det var just du som låg i min mage. Alldeles perfekt och älskad från första stund. Jag försöker njuta så mycket jag kan av nuet och av dig men jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på hur liten du har varit och hur stor du ska bli.♥

Återhämtning

Kroppen har återhämtat sig väldigt bra efter förlossningen och jag har egentligen inget att klaga över. Magen och livmodern drar ihop sig, vågen visade 53 kg när jag vägde mig 7/9 så jag har redan gått ner minst 11 kg. Kroppen gör ett fantastiskt jobb och jag känner ingen som helst stress eller press att gå ner i vikt eller att bli smal. Det får ta den tid det tar och än så länge är jag inte trött på bulldegsmagen som jag har.. vissa dagar stoppar man in magen under byxorna, andra dagar låter man den hänga över byxkanten. ;-)

Jag är så glad att jag har den kropp jag har. Den har utan problem burit på ett barn i 9 månader, gjort att min förlossning blev det bästa jag har varit med om i mitt liv och nu har den återhämtat sig relativt snabbt efteråt. Det mest njutbara just nu är att kunna ge sig ut på längre promenader med ett högre tempo, precis så som livet var innan. Som gravid var jag lite rädd över att mjölksyran och flåset skulle stanna kvar men det hade helt enkelt med graviditeten att göra. Äntligen får och kan jag äntligen snöra på mig joggingskorna och gå i den takt(näst intill) jag vill.
vätterstranden nybliven mamma s vätterstranden

Gravid vecka för vecka

gravid vecka 41
Fotograferad 22/8 2014 – Gravid i vecka 41.
xx
Fotograferad 29/8 2014 – Ines är 3 dygn gammal.
10 dagar efter förlossningen
Fotograferad 5/9 2014 – 10 dagar efter förlossningen.

I 9 månader har vi väntat på vår lilla guldklimp och nu äntligen är hon här och det känns helt jävla fantastiskt!(gråter igen) I 29 veckors tid, vecka för vecka har jag dokumenterat hur jag har mått och känt under graviditeten och det ångrar jag inte en sekund. Nu är graviditeten över och det känns härligt att den stora hårda magen är borta. Idag är det 10 dagar sedan förlossningen och magen är mjuk och go som en bulldeg, men till utseendet inte helt olik min gravidmage i vecka 21, aningen mer hängig nu. ;-)

Jag älskar verkligen att blogga och har gjort det sedan februari 2009. Det är verkligen guld värt att kunna gå tillbaka och läsa om mitt liv, och speciellt värdefullt är det nu när vi har fått Ines. Om vi får ett syskon till Ines i framtiden kan det vara roligt att jämföra mina graviditetsveckor.. men en sak i taget. :-D

Dem första dagarna

Redan samma dag som Ines föddes kom tanken på att åka hem från BB ganska snabbt men det kändes givetvis väldigt tryggt att stanna på BB över natten så vi märkte att allting var som det skulle. Vi hade ingen brådska hem men med tanke på att vi delade rum med ett annat par och att vi alla tre sov ganska dåligt på BB så kände vi att vi ville åka hem redan dagen efter.IMG_2601sIMG_2597

Den 27/8 så började vi dagen med en väldigt god frukost på BB(som förövrigt var väldigt mysigt och hemtrevligt) och efter det så badade vi Ines för första gången tillsammans med en barnmorska. Hon var lite hungrig redan innan badet så det var inte så populärt. Efter badet gjorde vi ett blodprov på lillan eftersom att barnmorskan tyckte att hon såg lite gul ut. Barnmorskan frågade ifall vi var spruträdda och vi båda svarade ”nej, det är ingen fara” men när sprutan väl var framme redo att stickas i lillans huvud så var det ingen av oss som tittade. Ines gjorde inte ett ljud ifrån sig och låg nöjd och sög på sockersprutan som fungerar som smärtstillande.
ss s
Nybadad tös♥

Vi fick vänta i två timmar på svaret och under tiden så gjorde vi en kontroll hos en barnläkare som alla nyfödda gör och allt såg fint ut, gom, ögon, öron, höfter, ryggrad, hjärta, andning. När vi var klara gick vi tillbaka till vårt rum och vilade/ammade. Barnmorskan tittade så att amningen såg okej ut och att lillan hade rätt grepp. Vi har fått en hungrig liten tös som sög på handen så fort hon kom upp på mitt bröst och amningen fungerade från första stund.
ss
Barnläkaren tittar till Ines som skrek sig röd..

Jag skrev på lite papper och sedan kom provsvaret som visade fina resultat vilket innebar att vi fick åka hem. Om det hade visat sig att lillan låg över gränsen för gulsot hade vi fått stanna på BB en natt till så hade hon fått sola så det var skönt att provsvaret såg bra ut.

Vi packade ihop våra saker och jag ammade lillan en sista gång innan vi satte lillan i bilstolen och begav oss hemåt. Det var med blandade känslor faktiskt… Det som vi upplevde på förlossningen och BB var så jävla fantastiskt att det var svårt att lämna platsen, jag ville stoppa tiden där och då.

Bilresan gick väldigt bra – allt är så svårt att förklara med ord. När vi åkte dit var det bara jag och Jesper och när vi lämnade BB var det vi tre – jag och Jesper som mamma och pappa. Ines fattade verkligen tycke för att åka bil.. med stora nyfikna ögon och galet nöjd.
ss
Redo att lämna BB.

Stunden när vi kom hem är också en sådan stund som jag många gånger har drömt och fantiserat om.. tänk att ha en bebis hemma, bilda en familj, när två blir tre. Det är klart att det kändes lite konstigt, det kändes lite som att hon tillhörde BB men hon är ju faktiskt vår och kommer alltid höra hemma hos oss, det är lite svårt att förstå ännu.

Första dygnet sov Ines nästan hela tiden och när vi hade kommit hem sov hon i 4,5 timme. På kvällen kom mamma och pappa hit för träffa lillan och då var hon också väldigt trött och avslappnad. Senare på kvällen blev hon lite gnällig och ingenting verkade bra – men när bröstet äntligen dög blev hon nöjd. Jag ammade innan vi somnade sedan sov vi i några timmar innan det var dags att amma igen. Första nätterna var hon väldigt beroende av värme och närhet och ville inte sova själv, utan tätt tätt intill. Jag tycker dock att första natten gick väldigt bra – hon somnar när hon är mätt men däremot har jag lite svårare att somna om men det kommer nog med tiden. Hon sover som bäst efter nattamningen fram till morgonamningen.

Den 28/8 var det dags för återbesök på BB för att kontrollera gulsoten och det visade ännu bättre resultat och hon var längre ifrån gränsen. Vågen visade 3420 Resan till och från Ryhov är inga som helst problem, det måste gunga och skumpa väldigt skönt i bilstolen för där är hon alltid så nöjd. När vi kom hem ammade/vilade vi lite innan Lisa och Robin kom hit och åt lunch och myste med lillan.

Jag har varit väldigt känslosam och reagerat över saker som jag aldrig annars skulle reagera över, t.ex. över att jag har blåmärken och träningsvärk haha. Jag har haft lite ont i magen på grund av att livmodern drar ihop sig, ryggen värker också och känns oerhört svag. Två dagar efter förlossningen kände jag att mjölken började rinna till och brösten svullnade vilket led till att amningen började göra väldigt, väldigt ont. Varje gång jag skulle amma blev jag lite nedstämd för jag visste att det skulle göra skitont. Jag fick sår på brösten och det har blött när jag har ammat lillan vilket ser fruktansvärt ut på henne.

När brösten blev hårda och svullnade fick Ines väldigt svårt att få grepp och det gjorde givetvis ännu ondare. Jag har känt mig så jävla otillräcklig när det inte har fungerat men som tur är går det bättre nu igen. Om jag ska jämföra amning och värkar så har amningen varit värre – jag har velat försvinna ur min kropp för det har gjort så ont. Lustgas tack!

Fredag den 29/8 så hade jag telefonsamtal med en barnmorska för att se så allt var okej, jag nämnde att amningen gjorde fruktansvärt ont så jag fick lite tips från henne. Senare på kvällen hittade jag en amningsställning som fungerade jättebra och Ines fick i sig bra med mjölk. Jag tycker att det har varit väldigt bra hjälp överlag från BB och jag har känt mig väldigt uppassad och trygg trots att vi har varit hemma.

Fredagen gick i gråtens tecken och jag var extremt blödig. Grät när jag åt, när jag var med lillan, när hon låg själv i sängen och sov, hela tiden grät jag för att vi har fått en så fin dotter. Det är ofattbart. Gråten som kommer känns extremt djup, det är liksom inte bara några tårar som rinner utan jag gråter som någon har dött. Helt normalt antar jag. ;-)

På lördagen den 30/8 hade vi vårt andra och sista återbesök på BB. Ännu ett blodprov i huvudet togs(vi både tittade bort haha) för att kontrollera gulsoten som låg ganska långt under gränsen denna gång. Ines låg tyst och sög i sig socker och verkade inte ens reagera över att barnmorskan satte en nål i huvudet på henne. Blodet togs även till ett PKU-test(som alla nyfödda gör) och om det skulle vara några konstigheter så hör dem av sig inom två veckor men vi håller tummarna för att vi har fått en frisk liten tjej såklart. Vågen visade 3350g, ren kärlek!

På besöket gick vi igenom min och Ines journal och jag bad om den skriftliga varianten också, mest för att jag är nyfiken och vill ha så mycket information som möjligt om min egen förlossning. Barnmorskan tittade ännu en gång på min amning med tanke på att det har gjort så ont men hon tyckte att det såg bra ut. Sedan blev vi utskriva från BB.

När vi kom hem från BB somnade jag i 2 timmar.. det känns verkligen att det andra rutiner nu. Jag som vanligtvis behöver ganska mycket sömn känner att humöret dippar så fort jag blir lite trött. Jag försöker leva efter lillan och sover när hon sover men jag känner ibland att dagarna blir alldeles för korta. Det här blogginlägget har jag skrivit på i fem dagar nu så det går ju inte överdrivet fort framåt, men vad gör det? Jag är ju mammaledig i ett år så jag ska nog hinna. ;-)

Första tiden med lillan har känts underbar, dem bästa dagarna i mitt liv. Vi har en helt ny människa i våra liv och det känns som en dröm att äntligen ha blivit mamma. Mamma till den finaste lilla tjejen.
s
Det finaste jag har. Buhuuuuuuu nu gråter jag igen